DEBATT: Har vi en destruktiv misstro mot invandrares religioner, mot islam eller kristna samfund? Eller överhuvudtaget mot religiöst engagemang som går djupare än våra dop och konfirmationer? Kan religiösa samfund vara en bro till samhället, eller bygger de tvärtom murar mot majoritetens normer och institutioner?

Med dessa frågor i åtanke åkte jag dels till shiamoskén i Jakobsberg, dels pingstförsamligen i Bredäng för att få svar, som jag beskriver i den nya rapporten ”Får man ta Gud med sig till Sverige”.

Svaret är naturligtvis att såväl religionen, som vår misstro mot den, kan vara både destruktiv och konstruktiv för att få en fungerande integration i ett mångkulturellt Sverige.

LÄS MER: Därför blir vi främlingsfientliga

Att vår misstänksamhet inte sällan bekräftas är uppenbart. Att bortse från religiös intolerans är direkt farligt, exempelvis när religiös aktivism— också genom våld—förnekar kvinnor och sexuella minoriteter deras rättigheter. Olika religiösa grupper har något gemensamt, men skiljs också åt av starka övertygelser som kan bära på potentiellt aggressiva tendenser, som också kan rikta sig mot andra troende.

Samtidigt riskerar vi att slösa bort viktiga insatser om religiösa samfund uteslutande beskrivs som samhällsfrånvända och isolerande. Mest uppenbart är det sociala arbete som utförs, ofta under svåra förhållanden: Katastrofhjälp, biståndsarbete, hjälp åt hemlösa och romska tiggare, missbrukshjälp, stöd åt kriminella, omsorg för äldre.

Mer paradoxal och kontroversiell är religioners förmåga att bidra till integration. Religioner kan verka exkluderande, men också erbjuda en slags buffertzon för nyanlända, där gemenskapen samtidigt skänker både intern trygghet och externa kontaktytor.

Svåråtkomliga sammanhang som arbetsmarknad, språkgemenskap, sociala kontakter och fritidsverksamheter får fäste i den organiserade religionen. Församlingar som delar religion, men har medlemmar från olika länder, väljer svenskan som gemensamt språk.

Samfunden kan bli en gemensam nämnare utifrån vilken man delar erfarenheter och ger varandra råd om hur man navigerar i det nya landet. Här kan ett fenomen uppstå som liknar något svenskar känner väl: folkrörelsetraditionen. Öppna sammanslutningar som erbjuder en trygg hemvist i det okända kan erbjuda ett alternativ till kulturell isolering och därmed bli ett verktyg för både modernisering och integration.

Det är inte mottagarlandets skyldighet att förbehållslöst acceptera nya gruppers sedvänjor. Också den, i det här exemplet muslimska, gruppen har skyldighet att försöka leva sig in i hur den upplevs och i vilken grad den påverkar det rådande samhället.

Det innebär inte att minoriteten i varje stycke bör anpassa sig. Poängen är att fungerande samexistens inte kan uppstå utan en ömsesidig vilja till förståelse. Den försvåras kraftigt av politiserad islam, främlingsfientlig nationalism och radikalt ideologiserad identitetspolitik, som alla är riktningar som leder till konflikt snarare än möjligheter till samtal.

Torbjörn Elensky, författare och liberal samhällsdebattör