Om skribenten

Mikael Lippman, 36 år. Bor i Stockholm med sin familj. Utbildad ekonom och journalist, skriver för brödfödan bland annat om vuxenpoängsgrejer i Nöjesguiden.

Läs mer från Mikael om sambolagens brister här!

DEBATT: Jag är 36 år, har två barn och bor med deras mamma. Läge att gifta sig tycker många, det är ju så vackert, mysigt och vuxet. Men jag gillar inte konceptet äktenskap, det känns för mycket som ett färdiginslaget paket. Så jag lyssnar inte på dessa människor. 

Däremot lyssnar jag uppmärksamt på hemska berättelser. Om kvinnan som vårdade sin alzheimersjuka livskamrat och blev utslängd ur huset efter att hon hade blivit änka. Och om det unga paret med gemensamma barn, där mamman plötsligt gick bort i en bilolycka och pappan tvingades sälja deras lägenhet mot sin vilja. 

Problemet var i båda fallen att paren inte var gifta. De var förvisso sambor, men det hjälpte inte eftersom sambolagen inte reglerar arv. Den ger bara rätt till hälften av bostaden och bohaget – och då endast om de har skaffats för det gemensamma livet. Inte ens ett testamente kan balansera det hela, eftersom lagen ger arvingar skydd. 

Därför kunde den alzheimerdrabbade mannens barn (från ett tidigare förhållande) kräva hela huset, för det hade deras pappa skaffat innan han träffade sin sambo. Det spelade ingen roll att de knappt hade gett sig till känna under hela sjukdomstiden. 

Och därför ärvde de små barnen sin mamma, vilket innebar att pappan var tvungen att sälja lägenheten för att lösa ut dem. Annars hade de fått ärva lån – och det går inte. Det spelade ingen roll att det blev sämre för barnen att behöva flytta till en mindre bostad mitt i sorgeprocessen.  

Visst strider det mot sunt förnuft? Och det är just det som är problemet med äktenskapet – vi har spätt ut förnuftet med känslomässiga föreställningar. Jag vet inte varför människorna i mina skräckexempel avstod från att gifta sig, men sannolikt inte för att de önskade den efterlevande ett helvete. Snarare handlade det om just en känsla. Kanske “jag tycker inte om allt ståhej” eller “jag har redan varit gift en gång, det räcker” eller “jag känner mig inte bekväm med traditionerna”.  

Med tanke på att vi svenskar gifter oss allt senare och att två tredjedelar av alla barn föds i icke-äktenskapliga förhållanden så är det hög tid att göra något. Vi behöver en skilsmässa mellan romantik och juridik. Den enklaste lösningen vore att riksdagen styrde upp så att:

1. Beteckningen äktenskap pensioneras från lagboken (“registrerat partnerskap” kunde få göra en bred comeback).  

2. Alla som vill ingå det-som-förut-kallades-äktenskap måste göra det inför lämplig myndighet. 

Den som vill komplettera med en ceremoni – religiös eller inte – hindras givetvis inte från det. Ceremonin kan göras enligt konstens alla regler och gå under valfritt namn (precis som innan). Alla vinner! 

Men tills dess får alla vi som lever i juridisk synd bita i det sura äpplet för att få rätt skydd från lagboken. Det enda vi kan göra är att bjuda romantiken motstånd. Och därför ska jag nu föregå med gott exempel:

Stina, vill du gifta dig med mig på ett riktigt grått vis? Jag har bokat en tid i Stadshuset lagom till att regn och rusk drar in över Sverige. Bara du och jag. Okej, barnen kan väl få haka på. Men ingen ring!

Mikael Lippman, ogift