Valeria Kalhori, 24, Uppsala.
Studerar fjärde året på apotekarprogrammet vid Uppsala universitet.
Född och uppvuxen i Stockholm.

En vuxen människa är självständig och orädd, men risken för att tappa den naiva "samhället är tryggt”-känslan ökar under uppväxten. Vilket gör att jag som ung vuxen kvinna inte skiljer mig från andra unga vuxna kvinnor när vi, väl medvetna om de risker som tas, promenerar ensamma hem när mörkret fallit.

Hösten och vintern är de årstider då jag fruktar mörkret som mest. Kläderna blir tyngre och skorna allt mer obekväma att springa i. Jag bär helst aldrig vantar för tänker att om olyckan är framme måste jag kunna knappa in larmcentralen eller någon närståendes nummer snabbt som tusan, och ”hur ska man göra det när den där jäkla touchmobilen inte kan registrera mina fingrar när jag har vantar på mig?”.

► LÄS MER: "Kvinnor ska inte behöva vara rädda för att bli våldtagna när de går hem"

Varje skugga ger mig en kall rysning, varje förbipasserande med jackluvan uppdragen kan vara någon som vill mig illa. Den obelysta platsen under en gångtunnel kan vara det sista jag ser och att promenera med musik i hörlurarna, är det verkligen så smart? Jag känner mig begränsad trots att jag är fri.

Jag märker hur jag säger till mina vänner att ”nej, jag kan inte stanna för länge för jag vill hem innan det blir för mörkt” och hur vi alltid sluter pakter efter att vi umgåtts så att en av oss inte råkar gå hela vägen hem själv. Vi kvinnor har genom samhällets utveckling blivit vår egen militär. Vi har kommit på finurliga sätt att skydda, ta hand om och hjälpa varandra mot män som vill ta det värdefullaste vi har.

För oss rädda kvinnor, som maniskt greppar hårt om nyckelknippan i jackfickan, finns det en hel marknad. Överfallsalarm, försvarsspray, visselpipor och självförsvarskurser är endast ett fåtal av de saker som ska få oss trygga på kvällarna. Vi har lärt oss tidigt ”ett slag mot skrevet, skrik så högt du kan för att skrämma förövaren, om du har försvarsspray så spraya på som fan, spring till en säker plats och larma”. Dessa saker känner varje kvinna till, eftersom det är just dessa kort som vi har blivit tilldelade av samhället. Vi anses vara det svagare könet, med lägre löner och förmåner. Våldtäktsmän har inte några som helst problem med att påminna oss om detta.

► LÄS MER: "Jag vill leva i ett samhälle som lär män att inte våldta"

I rättsliga fall där en våldtäkt skett har kvinnan blivit utfrågad om vad hon hade på sig, hur mycket hon hade druckit och ifall hon sa nej på ett tydligt sätt. Men vad spelar ett ”tydligt nej” för roll om hon ligger utslagen på en hemmafest eller om hon bar på en för kort kjol, måste hon fortfarande skylla sig själv? Eller är det dags att ta en titt på de män som beslutar sig för att våldta och ställa sig frågan om de år 2015 fortfarande är så pass primitiva att de inte kan kontrollera sig själva. Det är dags att införa medvetenhet redan i högstadiet, bjuda in våldtäktsoffer, kvinnojourer och poliser som får föreläsa, ha workshops och informera att rädslor för mörker och risken för våldtäkt är en skymf för kvinnor. Varför ska hälften av världens befolkning leva i konstant rädsla så fort solen gått ned?

Valeria Kalhori