För fem år sedan hittades jag i ett dike av en vän som valde att slåss för mitt liv och en sjukdom han inte visste namnet på. Då hade jag som så många gånger förr sprungit bort ifrån ångesten, mil efter mil i en utsvält kropp. Både han och jag visste att det måste vara sista gången, att min kropp inte skulle orka mer. Därifrån började kampen för att ta mig upp till ytan, och långt ifrån sjukdomen som kallas ortorexi.

Att försöka bli frisk ifrån ortorexi – manisk överhälsosamhet, är långt ifrån enkelt. Precis som med anorexi och bulimi är kampen lång. Men det finns en skillnad. När min sjukdom tar över blir jag överöst med beröm. När jag kör dubbla träningspass och beställer salladsluncher får jag bekräftelse. Fettet som börjar försvinna till förmån för tonade muskler ger mig komplimanger. Att neka till kakfatet, och få till träningspasset på julafton ses med beundrande ögon. När jag instagrammar en bild på löparskor i spåret kl. 05:30 får jag 200 likes! Men när jag ligger där i diket och kräks av utmattning är alla borta. När de ser värktablettskartor som jag tömt på vägen mot gymmet väcks irritation. Mina synade lögner sprider sorg.

Jag har genomgått behandling för både anorexi och ortorexi, varit en duktig patient som bekräftat mina behandlare. Jag har tagit mig igenom det värsta flera gånger och välkomnats av vänner och familj som firat mitt nya friska liv. Men när fasaden efter en tid rämnar lyser besvikelsen i deras ansikten. För jag har snubblat igen. Kanske gäller det fler missbruk än mitt, att beroendet ligger där och skvalpar även om det håller sig dolt under längre perioder. Att det finns kvar i kroppens minne även om min vardag verkar som de flesta andras.

Hur håller man sig frisk från en sjukdom som är så upphöjd? När målet i samhället tycks vara att mer alltid är bättre? Den som bara tränar tre gånger i veckan har inget att komma med. De som bara äter vanlig mat har ingen rätt att uttala sig. Ett enkelt maraton tycks vara en barnlek – enbart lopp genom eld och lera tycks räknas. Fast det är klart, ingen får likes av att dela balanserade bilder av lagom pass. När mer träning ger mer beröm, mer bekräftelse och erkännande, blir vägen till träningshetsen självklar. Frågan är om det ens kan kallas ett val?

Helst ska man personifiera ”happily ever after”-idealet, förvandlas från ortorektiker till personlig tränare, från anorektiker till psykolog eller från bulimiker till dietist. Men i ett liv av gråzooner är jag likt många andra varken det ena eller det andra. Jag väger inte 40 kilo längre och jag ligger inte kvar i diket. Jag är ingen personlig tränare som hittat livets alla nycklar eller springer marathon genom lera. Jag är sund och osund, ärlig och oärlig, manisk och balanserad, frisk och sjuk samtidigt. När samhället är svartvitt tycks omgivningen vilja att jag ska välja sida. Sjuk eller frisk? För det som inte alltid syns på utsidan finns gömt där inne. Därför blev valet av titel på min bok lätt: ”Jag är sjuk”.

”Sverige behöver inte en debatt om farorna med träning och hälsosam kost”, sägs det. Jo, det gör vi. Nu.

Lisa Jisei,
Bloggar och författare till boken "Jag är sjuk"