I vår ska Kristdemokraterna välja ny partiledare. Partiets problem är att ingen vet vad det står för, skriver journalisten och KD-kännaren Erik Lindfelt, som tycker att Kristdemokraterna borde satsa på att bli ett pensionärsparti.

Kristdemokraterna skall välja ny ledare. Ett viktigt val. Men än viktigare: vad vill partiet? Vad skall det bli känt för?

Sedan 1991 har KD (av egen kraft) suttit i riksdagen – under elva av åren dessutom i regeringsställning. Hade någon sagt det på 70-talet hade personen bemötts med ett hånfullt skratt.

Men i de senaste valen har KD knappast rosat marknaden. Sedan 2006 har man i varje riksdagsval tappat runt en procentenhet. Idag har partiet 4,6 procent av väljarna bakom sig, riksdagens minsta parti. Med all säkerhet räddat kvar där av borgerliga stödröster. Man kan knappast vara nöjd. Och i de djupa partileden sprider sig osäkerheten. 

Regeringsansvar tär på förtroende. Ändå är KD:s problem i mångt och mycket hemmasnickrade. Hand upp den som vet vad KD står för!

För det har varit ett fumlande och famlande. Bort med fastighetsskatten! Säkert ett krav som – trots ekonomernas berättigade varningar – lockade röster. Till Moderaterna mest. Verklighetens folk. Qué? Barnperspektiv i politiken. Någon däremot? Vårdnadsbidrag. Jättesuccé. Not.

Att vända tillbaka till 60-talets frikyrko-KDS kanske någon drömmer om. Med abortmotstånd, homoskräck, hädelseförbud och kristendomskunskap. Glöm det. Redan prövat i fullskalemodell under lång tid och befunnet vara ett fiasko – från starten 1964 fram till 1985 nådde man aldrig över två procent i riksdagsval. Det vet alla i KD med någon kringsyn. 

Så vad skall det plågade partiet göra? Satsa där det är starkt: på de äldre. KD:s väljare är redan gamla jämfört med andra partiers. Men fler finns att hämta – landets pensionärer är nu över två miljoner. De blir inte färre framöver. Lyft fram det som rör dessa mer än andra: sjukvård, äldreomsorg och pensioner. Kompetensen finns i partiet. Inte minst efter åren i socialdepartementet. Visst har försök gjorts i denna riktning. Men halvhjärtat tycks det mig. Anses inte äldrefrågorna sexiga nog? Eller var kan skon klämma? 

Att bli en snäv intresseorganisation duger naturligtvis inte för parti som vill ha inflytande. KD måste fortsätta att ha ett program för alla politikområden – och löpande utveckla sina ståndpunkter. De kristdemokratiska grundvärderingarna fungerar fortsatt gott som ideologi.

Så ett navelskådande parti med enbart pensionärsfrågor kan det inte handla om. Sådana försök har redan gjorts – inte särskilt framgångsrika. För att uttrycka det milt. Det handlar istället om profilering. Att direkt bli förknippat med något. Och tro mig – de äldres väl och ve intresserar många. Inte bara gamla mamma, utan också hennes barn och barnbarn. Som för övrigt också råkar bli äldre, år för år. Sjukvård placerar sig också i tätposition när väljarna får rangordna de viktigaste frågorna. 

Därför: rikta er mot gamlingarna! Bli det borgerliga pensionärsalternativet. Och placera gärna någon mogen med silver i håret i partitoppen (som nödvändigtvis inte behöver heta Alf och vara från Gränna). 

Något för Ebba, 28, eller Jakob, 40, att bita i.

Erik Lindfelt

Journalist och KD-kännare