Ballonger med egna tryck, tårtor med gulliga barnansikten på, serpentiner i alla kulörer du kan tänka dig och 15 sockerhypade barn.

Nej tack.

►LÄS MER: Alex, 5, kom inte på kompisens kalas – då fick hans föräldrar en faktura

Jag vågade vägra kalas. Alltså kalas för mina barn. Mina barn går på kalas, i bland. Jag har under åren sållat bort vissa inbjudningar för att jag inte vill att mina barn ska behöva känna sig tvingade att gå bara för att de får en inbjudan. De vill faktiskt inte gå på alla kalas de blir bjudna på, vi beslutar det tillsammans. I vissa fall har barnet som fyller år känt sig ”tvingad” att bjuda alla i klassen eller på gatan. De som inte blir bjudna kan ju bli ledsna, känna sig glömda. Vissa barn blir aldrig ens bjudna och vissa barn får aldrig ens kompisar som kommer.

►LÄS MER: ”Korv och tårta duger inte längre på kalas”

Jag beslutade att mina barn aldrig skulle behöva varken känna sig glömda eller vara besvikna på sig själva för att de inte bjöd alla. Låt oss vara ärliga en stund, vad får vi och barnen ut av ett kalas egentligen? Det går att fira på många andra sätt!

Kalas är kostsamt. Ja, det är sjukt kostsamt. Man får offra både tid och pengar på ballonger, serpentiner, engångsartiklar (ja, för alla som inte har möjlighet att använda finporslinet), tårtor som bara MÅSTE bräcka kalaset man var på tre veckor innan, kalaspåsar till alla barnen, kakor, muffins, fika till de föräldrar som faktiskt stannar kvar (jag är en smitare, det kan jag erkänna). Och detta är ju bara ett standardkalas. Sen ska det ju fixas inför kalaset, under kalaset och efter kalaset. Så veckor innan börjar man fila på vilka som ska bjudas. Är det bara släkten? Alla i klassen eller förskoleavdelningen, alla barn på gatan då? Ja, just det! Min kollega har ju två söta barn och hon är ju dessutom jäkligt trevlig så då får jag lite tid att umgås med henne också. Så, 20 barn med föräldrar. Ja men, det är ju lillens dag! Och året efter börjar ståhejet igen.

►LÄS MER: Stördes av barnkalas – vandaliserade bilar med yxa

För mig har kalas varit en stresspunkt. Vissa år har det inte funkat ekonomiskt, då mår man bara dåligt i stället. Hur det än är så har man känt sig tvingad att genomföra ett kalas ändå. Alla andra barn har ju det.

Så i fem år nu har vår familj matat våra hjärtan och hjärnor med upplevelser i stället. I bland har det kostat en del, i bland inte mer än en lunchkorg eller inträde till simhallen. Släkten får mer än gärna komma på fika eller middag för att fira barnen, men vi har inga barnkalas. Och vi tycker det är superskönt att ha det så.

Så, våga vägra kalas. Mata era barn med roliga minnen, immateriella gåvor och med att föra in kreativitet vidare till deras kommande familjer.

Jag lovar er att ingen kommer bli sur om ni inte ställer till med ståhej när era barn fyller år. Folk kommer nog tycka att ni är lyckligt lottade som slipper. 

Theresa Lindén