Härom dagen tog vi en promenad. Slutmålet var en lekpark. I lekparken hände några saker som fick mig att fundera och bli riktigt ledsen.

Några barn lekte i en klätterställning. Min treårige son Alfons gick dit. Jag hörde inte riktigt vad barnen sa, men två tjejer gick där ifrån nästan på en gång. En kille satt kvar och asgarvade och pekade på Alfons. Jag gick fram för jag såg att Alfons såg obekväm ut och inte visste riktigt hur han skulle tolka situationen. Killen ser mig, tittar på mig, fortsätter skratta och peka samtidigt som han klättrar ner och börjar gå därifrån. Alfons lät dämpad och sa till mig:

”Man får inte säga så mamma”.

Jag frågade vad de hade sagt.

”Han sa att jag skulle dra här ifrån.”

Då lade sig plötsligt tjejerna i konversationen:

"Vi lekte faktiskt där och så kom han”.

Vid ett annat tillfälle satt några pojkar och fnissade, härmade Alfons, lyssnade på oss när vi lekte och kallade honom till och med bebis. Då blev Alfons faktiskt ledsen och arg.

Var föräldrarna till dessa barn höll hus är ännu oklart. Kanske var det mamman som satt på bänken med telefonen i ansiktet? Kanske var det pappan som låg på en filt och sov? Eller var det paret som satt i utkanten av lekparken och förde en dialog med varandra? Jag vet inte. Ingen vuxen visade intresse i vad som pågick i alla fall. Vilket för mig är skrämmande. Jag anser inte att föräldrarna ska vara med i leken men de kan väl slänga ett öga på sina barn lite då och då, särskilt om de vet att de inte har förmågan att bete sig snällt mot andra.

Jag undrar varför barn är så elaka på det här sättet i en lekpark. Till och med min treåring vet att man inte säger åt någon att ”dra här ifrån”, så varför vet inte några som är i sexårsåldern det?

Mest troligt så beror det på föräldrarna. Det är vi som guidar våra barn och visar vad som är ett okej beteende eller inte. Det är vi som lär våra barn empati. Jag är mycket väl medveten att jag inte kan vara med honom jämt och skydda honom från sådana här (jag vill skriva svinungar, för de beter sig som svin, men så får en inte skriva) mindre snälla barn. För när dessa situationer uppstår ser han obekväm ut, han vet inte hur han ska reagera eller bete sig, vilket verkar få de andra barnen tycka att det blir roligare.

Jag tycker synd om Alfons och alla andra barn i liknande situationer. Han tar alltid kontakt med barn i lekparken och försöker hitta någon att leka med. När han har gjort det kommer han alltid springande till mig, med världen största leende, och ropar ”Mamma! Jag har fått en kompis!”, och det glittrar så där magiskt i ögonen på honom. Jag vill för allt i världen inte att han ska tappa den spiriten. För den är så rackarns fin! 

Det är inte lätt att vara förälder i dag när det är tusen andra saker som vill ha din uppmärksamhet (ja, sjukt i-lands problem egentligen, på andra ställen jobbar man hårt för att ställa mat på bordet).

Men vet du vad? Dina barn behöver din tid mest. Jag försöker inte slå någon på fingrarna, jag vet själv hur svårt det är. Jag har haft mobilen uppe i ansiktet samtidigt som min treåring har ropat på mig.

Men jag försöker och jag vill bli bättre. Det är faktiskt upp till alla som är föräldrar att prata om känslor och vad som är ett lämpligt beteende..

Det är upp till oss att lära och visa våra barn empati.

Emelie Andersson