För någon vecka sen förklarade min optiker att jag behövde progressiva glasögon. Så nu ser jag bara en utväg för att slippa gå genom livet med Jan-Öjvind Swahn-brillor; jag behöver gå med i Pingstkyrkan.

De har nämligen i debattartiklar senaste veckan förklarat att homosexuella inte är något problem. Men utagerande av homosexualitet är det. I konsekvensens namn kommer jag som pingstvän kunna välja att inte agera ut en del andra saker som jag också är. Exempelvis ålderssynt. Och vis av erfarenheten efter bakissöndagens ostbågefrossande kommer jag be maken att inte vara utagerande laktosintolerant.
De ortodoxt religiösa slutleder med samma precision som mina möss Adam och Steve, som just bajsade i sin morgongröt innan de åt den, och förklarar högtidligt att jag bara kan välja att inte låta fjärilarna i magen lyfta när jag rör vid min man.

Pingstkyrkan går rakt emot Paulus och sätter sitt förnuft åt sidan i sin iver att bokstavstolka orden i den viskningslek vi kallar Bibeln. Man petar korinterna ur korinthierbreven för att motivera sin intensiva rädsla för vuxna människors ömsesidiga kärlek och kämpar för motsatsen med dårars envishet. Sannolikt för att de är dårar.

Vi har hamnat i en religiös twilight zone där sjuka försöker bota friska; en sektvärld där värden selekteras utefter vad som passar. Och nu är det kärlek mellan människor som ska slätas av, av män som verkar vara ungefär lika könsfixerade som deras rättesnöre, Paulus. När jag hör deras upphetsat rabarbersvajande resonemang undrar jag om det bara är typen av kön de fokuserar på, eller också utseende och storlek. Svårt att veta, eftersom vi sedan länge har lämnat förnuftets land och seglar mot den kant där de tror att havet tar slut.

Tänk vad uppfriskande om ortodoxernas doxa varit ärlighet kring Paulus prioriteringsordning för ondska och dissat mig för mitt långa hår i stället för vem jag är gift med. Men det är inte lika poppis att gå Falling down på kvinnor som dristar sig att be aftonbön utan slöja, eller har mage att inte tiga utan glatt sjunger med i psalmerna.

Nä, då är det lättare att stämma i den allmänna HBTQ-fobiska ån och pissa på kids som redan ligger; Unga människor som kvävs i mörka garderober som pingstgubbarna stängt för alltid med sina skriftrullar.
Det som äcklar mig mest är hur de hävdar att de drar ner gylfen ”i en kärleksfull ton”. Möjligen är de för fokuserade på sitt kön för att se att det egentligen är definitionen av hat de halar fram. Hade inte Paulus varnat för hur uppblåsta de blir av kunskap, kunde de googla No Homo. Männen alltså. Kvinnorna får fråga sina män när de kommer hem.

Men de vill hellre stå på VIP-listan till den dömande gudens torra himmel, än att tillbringa evigheten i något som liknar den 40-årsfest jag hade i helgen; fylld av långhåriga män som utagerade kärlek. Med varandra. Och kvinnor; fysiska, transperoner och dragqueens, som bad om mer. Utan slöja. A.k.a. en plats där vi gör allting i kärlek.

Varma hälsningar från en ljuslätt man med vackra ögon, behagfullt utseende och i allt välsignad av Gud."

Rickard Söderberg,
Operasångare och debattör