Henrik Arnstad, 47.

Arnstad är en svensk journalist och författare med inriktning på populärvetenskaplig historia, bosatt i Stockholm. Han är bland annat författare till böckerna Sverigedemokraternas svarta bok (2014) och Älskade Fascism (2013).

Alla fascistiska rörelser som når framgång drabbas av inbördeskrig. Hårda interna strider om makten över partiet, som på kort tid gått från att vara en obskyr politisk sekt till att bli en maktfaktor inom nationell politik. Kampen inom Sverigedemokraterna – som nu utspelas inför öppen ridå – är ett utmärkt exempel på detta.

Det mest kända exemplet är annars ”de långa knivarnas natt” 1934 då Adolf Hitler säkerställde makten inom den tyska nazismen. Brunskjortorna inom stormavdelningen SA utmanade Hitler. Resultatet blev att de mördades eller passiviserades.

Ett annat exempel är hur Mussolini i Italien 1921-1922 hårdfört tog kommandot när hans makt utmanades av konkurrerande fascister. Dessa skulle tvingas lyda partiledningen, men revolterade under parollen ”me ne frego” (ungefär ”jag bryr mig inte”).

Samtliga dessa fascistiska maktstrider slutade med att ledningen vann – det är den som besitter de avgörande maktresurserna. Så kommer även att ske inom SD, vars inre strid närmast är ett skolexempel på hur en process av detta slag går till.

Externa politiska bedömare skildrar ofta konflikten som ideologisk. Partiets ledarskap försöker genomföra vad som kallas för ”normaliseringsprocess”, som innebär att radikalitet (öppen våldsamhet, rasism och så vidare) ska minimeras till förmån för en mer allmänt acceptabel bild av partiet.

”En atmosfär av hat sprids kring fascismen. Vi måste skingra den. Vi har byggt vår framgång på lik”, skrev Mussolini. Mot detta reagerar radikalare krafter inom rörelsen – och därefter bekämpar man varandra, angående vilken väg framåt som är lämplig.

I själva verket är ledningens nedtoning av radikaliteten enbart taktisk. Varken Mussolini eller Hitler var mindre radikala än de politiska virrpannor som utmanade dem. Fascistledarna var enbart mer begåvade politiker, som visste att skruva upp eller skruva ner radikaliteten utifrån dagsaktuella politiska behov.

Sverigedemokraterna i dag uppfattas ofta som enbart ett politiskt parti, men rörelsen utgör även bas för mycket mer. Via mordhotande aktivister monterar partiet ner demokratin – samtidigt som SD deklarerar att judar inte är svenskar och att övriga politiska partier kommer att försvinna.

Ungdomsförbundet SDU:s utmaning är därmed inte en strid om politik, utan en del av en klassisk fascistisk intern maktkamp. På sikt är till och med dagens partipolitiska SD-konflikt en tillgång för partiledningen. De framstår som mer seriösa. Därmed öppnas möjligheter för allianser med traditionella parlamentariska partier.

Historien ger oss tydliga exempel på hur det kan sluta. Men den nutida europeiska demokratin vägrar ta lärdom av det förflutna. Det är ett misstag som riskerar stå oss mycket dyrt.

Henrik Arnstad,
Journalist och författare