Petra Solberg, 29, Lysekil

Studerande.

Sambo. Har en dotter på snart fem år.

När jag var 13 år gammal var jag för första gången på ungdomsmottagningen för att skaffa p-piller. Det var som att bläddra i en postorderkatalog. Utbudet av hormonpreparat var enormt: piller, stavar, spiraler, plåster, skum, ringar, sprej. En djungel.

Ska jag vara ärlig vet jag inte varför jag gick dit, men antagligen eftersom alla kompisar redan hade börjat med p-piller. De flesta i alla fall. Det var något lite häftigt med att säga att man hade fått p-piller, som att antyda att man hade haft sex eller så.

► LÄS MER: "Jag har offrat min hälsa – för att kunna knulla"

Vi hade en tjej i klassen som stack ut från mängden. Hon åt inga hormonpreparat. I dag kan jag vara avundsjuk på henne för att hon aldrig använde artificiella hormoner. Jag önskar att jag inte heller hade börjat.

Det borde vara åldersgräns, och krävas betydligt grundligare utredningar, innan man tar till hormonpreparat. Jag var så ung när jag började. Än i dag blir unga kvinnor erbjudna detta fantastiska piller som första alternativ. De har inte ens lärt sig hantera sina egna hormoner, som kroppen ska producera. Hur ska de kunna veta vad de ger sig in på?

När jag började med p-pillren märkte alla skillnad i mitt humör. Jag kunde gå från att skratta till att gråta på en sekund. Jag fick problem med sömnen. Jag blev djupt deprimerad, något jag haft lite problem med redan tidigare. Jag kände mig värdelös och hade både dödsångest och dödslängtan, något som förklarades med att "alla tonårstjejer går igenom den perioden". Till en början nöjde jag mig med det svaret och tänkte att det var en övergående fas. Men efter ett tag började jag fråga mina andra vänner om de kände som mig. Och det gjorde de, ibland, men mest när föräldrarna inte lät dem få vad de ville, eller när månadspengen tagit slut. Jag levde vid det laget i en konstant gråzon, jag var varken glad eller ledsen, jag var ingenting. Fjorton var jag då, och hade börjat fundera på om jag var något slags sociopat, om det var något verkligt fel med mig.

► LÄS MER: "Tio budord som alla män borde läsa"

Jag tog avstånd från alla, vägrade fysisk kontakt, började skära mig i armar och ben. En dag i åttonde klass slutade jag gå till skolan. När skolavslutningen kom hade jag inget godkänt betyg och hade inte varit utanför dörren på flera månader.

Hade jag vetat vad jag vet i dag hade jag aldrig tagit emot pillren som barnmorskan talade så väl om. Men efter några få lektioners sexualundervisning, enbart för tjejerna i klassen, så var det ju klart att det var vårt ansvar som tjejer att inte bli gravida. I dag kan jag tycka att det vore bättre att förespråka kondomer och skriva ut dem på recept.

När jag började leta information om varför jag mådde så dåligt så var det uteslutande kvinnor i min egen ålder som berättade om i princip likadana erfarenheter. Kvinnor som sedan slutat med sina preparat och börjat få rätsida på livet. Jag hann bli 21 innan jag förstod varifrån problemen kom. Det är så svårt att koppla ihop bekymren med tabletterna, eftersom det ofta börjar med diffusa symptom som skulle kunna ha en logisk förklaring. Men när de eskalerar börjar man söka efter svar.

Många läkarbesök och sjukskrivningar senare slutade jag, och det vände. Sakta men säkert. Nu har jag varit fri från p-pillren i snart åtta år – och jag har aldrig mått bättre.

Petra Solberg