Nu hände det igen. Varenda! Jävla! Gång!

Stämningen är på topp på Landvetter hemma i det svenska Göteborg och jag längtar efter att få sätta mig på flyget till det London och lösa dagens utmanande Sudoku i Metro. Väl framme vid säkerhetskontrollen så händer det. Tydligen det oundvikliga under de senaste tre åren *suck*.

Den unga mannen som ser ut att vara från Mellanöstern (!) tittar på mig: “Any liquids or laptops?”. Jag känner hur jag blir iskall inombords men jag behåller lugnet och svarar bestämt: “Jag talar svenska. Nej.”

Han rycker lite nonchalant på axlarna som att han ej förstår vad som precis hände. Jag tänker, herregud, alltid samma visa! Två minuter senare skall jag gå igenom metalldetektorn. Det piper och den ljushåriga kvinnan säger: “Can you go back and take your shoes off, please?”

►LÄS MER: Sluta stoppa svenska barn i ett invandrarfack

Där rinner bägaren över! Knappt tio meter bort sa jag precis till en av dina kollegor att jag talar svenska! Vare sig du hörde det eller inte så är det lika illa i båda fallen! Hörde du mig säga det men ändå valde att tilltala mig på engelska så är du bara respektlös och elak. Hörde du mig inte säga det, men ändå valde att tilltala mig på engelska så bidrar du till att det blir ett ”vi och ni”-samhälle eftersom att du, lika IQ-befriad som din manliga kollega antar att jag, som är mörkhyad, inte kan svenska eller är svensk för den delen.

Det här har, med handen på hjärtat, hänt mig VARENDA gång de senaste tre åren som jag har rest från Göteborg till London via Landvetter och dåvarande Göteborg City Airport. Vi är i Sverige för Guds skull! Om det nu känns så himla osäkert om den mörkhyade tjejen kan svenska eller inte, testa! I värsta fall så förstår hon inte det svenska språket, men hon hade förstått varför du tilltalade henne på svenska – jo, för att hon befinner sig i Sverige. Att anta att hon enbart talar engelska just på grund av att hon är mörkhyad är ju så 1900-talet!

Varför jag tror att de tilltalar mig på engelska enbart på grund av min hudfärg? Jo, för det har oftast stått en vit person framför mig och en vit person bakom mig. Personalen i fråga tilltalar den första vita personen på svenska, sedan mig, mörkhyad, på engelska och därefter den tredje vita personen på svenska. 

►LÄS MER: Jag vill kunna köpa brunhyade leksaksfigurer till mina barn

Vet ni vad? Jag känner mig kränkt, ledsen och exkluderad. Förbannad över att det är så här år 2015. Men egentligen, varför bli förvånad? Samhället vi lever i i dag är vridet på så många olika sätt att inget förvånar längre.

Jag är född och uppvuxen i Sverige. Vart jag än går så identifierar jag mig som svensk. Stolt svensk till och med. Missförstå mig inte, inte någonsin har jag skämts över mina rötter. Mina föräldrar kommer från Gambia. Ja, det gör mig till gambianska. Det är inget jag kan eller någonsin har velat förneka. MEN! Det ytliga, min hudfärg, ger inte någon rätten att försöka ta ifrån mig min nationalitet. Min svenska nationalitet. Det är den enda jag har.

Jag tänker inte be om ursäkt för att jag får dig att känna dig obekväm över det faktum att jag, som är mörkhyad, faktiskt är svensk. Jag tänker inte ‘spela med’ för att du skall ha rätt i ditt antagande om att jag, på grund av min hudfärg, inte är svensk eller kan svenska. Om det nu får dig att känna att du vill sjunka igenom jorden för att jag (egentligen du själv) gjorde bort dig inför massor av människor – then so be it.

Sorry, not sorry for being a proud Swedish woman.

Binta Sagnia