Ibrahim Mouhanna, 31, Stockholm
Syrisk journalist och dokumentärfilmare. Kom till Sverige i juni 2014.
 
En av reportrarna som gjorde programmet "Syrien inifrån" i Sveriges Radios utrikesmagasin Konflikt i höstas.

Jag visste inte om jag skulle klara det.

Jag sprang och sprang för att hålla jämna steg med min vän Tradd.

Vi ville ta oss till den närmaste frontlinjen för striderna mellan Assadregimens soldater och Fria syriska armén. Ljudet av skottlossningen var öronbedövande och vi var så nära att vi var tvungna att ducka för att inte bli skjutna.

Jag gjorde mitt bästa för att fånga varje ögonblick med min nya kamera, som jag hade köpt särskilt för den här resan. Jag hade inte berättat för någon om min plan, inte ens min flickvän, som senare kom att bli min fru. Inte förrän jag kom fram till gränsen mellan Libanon och Syrien ringde jag henne och talade om att jag obemärkt skulle försöka ta mig in i Homs, den syriska revolutionens hjärta. Det här var i slutet av maj 2012.

► LÄS MER: Nisreen, 36, från Syrien: "Jag vill åka hem, men allt är förstört"

Jag hade lämnat Syrien ett drygt år tidigare, i januari 2011, bara två månader innan det Syrien där jag tillbringat hela mitt liv förändrades i grunden. Den gången flyttade jag till Dubai för att arbeta för en tv-kanal där.

Men allt förändrades i mars 2011. Jag stod inte ut med att sitta framför en skärm och se mitt eget folk protestera på gatorna och riva sönder bilder av diktatorn Assad och hans far. Jag ville delta i den syriska revolutionen. Jag ville ansluta mig till de hundratusentals människor som demonstrerade i Hama, Homs, Daraa, Aleppo och Damaskus.

Så vad hände efter de första två åren av revolution, som tog sin början i mars 2011? Varför slutade det syriska folket demonstrera? Varför slutade de skrika slagord som "Folket vill ha bort regimen"? Varför tystnade deras röster?

Många kände sig modfällda, precis som jag. Många dog, precis som många av mina vänner. Många flydde till Turkiet, eller drunknade i Medelhavet när de försökte ta sig till Europa. Resten, de som stannade kvar i Syrien, tröttnade på att lämnas ensamma i ett krig där snart sagt varje militärmakt i världen nu deltar – den syriska regimen och dess allierade Iran och Hizbollah, Assads främste understödjare Ryssland, Kina och Nordkorea, som hjälper Assadregimen både politiskt och logistiskt. Även Frankrike, USA, Jordanien, Turkiet och kurdiska milisgrupper deltar på olika sätt i striderna. För att inte nämna IS.

► LÄS MER: "Jag ser ett Syrien i krig – men jag gör allt för att minnas de fina stunderna"

Listan över länder som i dag spenderar enorma summor på kriget i mitt land kan göras lång. I stället borde de ha stoppat konflikten från början, genom att hjälpa det syriska folket att största Assadregimen och på så sätt få sin frihet.

Nu har hoppet väckts igen. Människor går ut på gatorna, och man kan åter höra dem skrika "Folket vill ha bort regimen". Vapenvilan har gett syrierna en andningspaus, en möjlighet att höja sina röster igen, precis som när protesterna började för fem år sedan, att protestera på ett fredligt sätt, med sina röster, teckningar och tankar som enda vapen.

Tillbaka till mig och Tradd, och vårt möte i Homs när jag spelade in min dokumentärfilm där. Vi gick vilse den där dagen i maj 2012, när vi smög runt för att hitta en plats där vi kunde få en bättre överblick över striderna. Ljudet av skottlossningen var så högt att det var svårt att avgöra varifrån det kom. Vi kom fram till en gata som var helt tom, så när som på en man som försökte ta sig över till andra sidan. Innan jag hann blinka hade han blivit skjuten flera gånger. Jag vet inte riktigt vad som hände, eftersom Tradd drog mig till sig och sköt mig framför sig medan han skrek "spring, spring!".

Jag kom till Sverige 2014. Samma år dog Tradd.

Jag var inte där för att rädda hans liv, så som han räddade mitt.

Ibrahim Mouhanna

Översättning från engelska: Pontus Ahlkvist