Kristin Linderoth, 33, Lund

Socialdemokratisk debattör och skribent.

Ingår i redaktionen för den socialdemokratiska idétidskriften Tiden Magasin.

Några dagar innan julafton var jag och min partner i Lübeck för att gå på julmarknad. Vi åkte strax efter att riksdagen beslutat att försvåra för människor på flykt att få söka asyl i Sverige. Trots kritik från människorättsorganisationer, fackförbund, Lagrådet, asylrättsexperter och medlemmar i de båda regeringspartierna valde så gott som samtliga ledamöter för S och MP att rösta för införande av id-tvång även på bussar och tåg till Sverige.

Beslutet var kulmen på en migrationspolitisk höst där gränserna för vad som kan sägas ständigt luckrats upp, samtidigt som Sveriges gränser blivit allt mer rigida för den som behöver skydd. Att få tillbringa ett par dagar i doften av glühwein och brända mandlar var välbehövligt. Men hemresan blev en brysk påminnelse om verkligheten utanför julidyllen.

► LÄS MER: "Asylpolitiken vi klubbat igenom i år är ett oförlåtligt svek"

När bussen kört av färjan i Danmark steg två poliser ombord och kontrollerade allas id-handlingar. En person blev utfrågad om vad hen hade för ärende i landet, men alla fick fortsätta till Köpenhamn. När jag och min partner åkt tåget över bron och närmade oss Hyllie station fick vi höra den danska tågpersonalen ropa ut att ”nu har vi passerat den svenska gränsen och svensk polis kommer att utföra gränskontroll på tåget, så ha er legitimation redo”.

Att det plötsligt var detta som markerade ankomst till Sverige var en surrealistisk känsla. Vi satt sammanbitna när poliserna gick igenom vagnen. En ung kille fick order om att ställa sig upp, och den ena polisen ropade till den andra att ”vi får kolla så att de inte är fler och har spritt ut sig”. Killen fick sedan gå framför poliserna genom resten av vagnen. Medan våra körkort kontrollerades tittade jag bara på honom, och försökte med mitt ansiktsuttryck förmedla sympati. Han tittade på mig och log svagt, som i samförstånd. Sen fördes han ut.

Jag började storgråta. Trots att jag är väl insatt i de asylpolitiska förändringarna och har protesterat mot dem, var jag känslomässigt oförberedd. Jag kände mig maktlös, och jag skämdes över att det här är en rödgrön regerings verk. När jag samlat mig lite tittade vi ut. Då såg vi att poliserna tagit tre personer till, varav ett barn i fyraårsåldern. Tåget stod kvar en stund, jag grät och försökte hålla för munnen för att det inte skulle höras. Sen rullade vi iväg. Om våra fyra medpassagerare var på flykt ska de ha erbjudits att söka asyl i Malmö. Men efter 4 januari, när riksdagens beslut träder i kraft, får den som saknar id-handlingar inte den möjligheten. Bara en av fem flyktingar har en id-handling.

► LÄS MER: Id-kontroller införs efter nyår

På Kastrup ska det byggas en mur, för att hindra desperata människor att springa över spåren i försök att ta sig ombord på tågen till Sverige. Under veckan har jag tänkt på Brechts ord från 30-talet: ”Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet.” Om man byter ut ”träd” mot ”jul” beskriver det den våta filt som ligger över klappar och pepparkakor.

Vintern 2015 kommer att gå till historien, men inte på ett sätt vi kan vara stolta över.

Kristin Linderoth

Socialdemokratisk debattör och skribent