År 2008 var ett stort år för mig. Jag blev sjukskriven från skolan, blev inlagd på psyket och fick mina två första diagnoser – Aspergers syndrom och tvångssyndrom. Äntligen kunde jag få klarhet i varför jag fungerade annorlunda än mina medkamrater.

►LÄS MER: "Vänd inte ryggen åt unga med ångest när de ber om hjälp"

Många människor på jorden har någon gång drabbats av någon slags psykisk ohälsa. Det kan ha varit efter ett trauma, ett dödsfall eller en vanlig övergående depression. Oftast läker man från denna form av ohälsa efter en period. Jag lärde mig också att det finns människor som jämt och ständigt brottas med psykisk ohälsa, som jag. Sedan insåg jag att mina problem alltid kommer att sitta kvar i någon mån, även efter behandling. Då syftar jag framför allt på mina tvångssyndrom, min Asperger finns ingen direkt behandling för.

Detta ledde självklart till problem och hinder i mitt vardagsliv. Framför allt med trötthet och stressande situationer – men också på grund av samhällets oförstånd. Ofta skuldbelägger samhället omedvetet oss människor med psykisk ohälsa och kopplar ihop oss med människor som begår grova brott och råkar ha en diagnos av något slag. Detta händer ständigt mig och andra människor som bor på vår planet och lider av någon slags funktionsnedsättning.

Ofta när ett allvarligt brott begås börjar många spekulera i om det ligger någon diagnos bakom den tragiska situationen, eller att människan måste vara ”störd” och ha flera papper fulla med diagnoser. Detta kan man tydligt se om man kikar i kommentarsfälten på sociala medier när något allvarligt har hänt. Det skadar vårt förtroende och ibland tvingas vissa av oss bevisa att vi inte är farligare än alla andra människor.

Genom att media rapporterar om diagnoser på misstänkta gärningsmän demoniseras oskyldiga människor som inte gör någon annan än sig själva illa. Varför sker detta? Är det på något vis ett sätt att distansera sig från verkligheten i stället för att inse att alla människor har förmågan att begå grova brott?

LÄS MER: "Alla verkar ju ha en släng av adhd nuförtiden"

Att placera människor i fack kanske gör att saken känns bättre, men dessvärre försvårar det situationen för bokstavsmänniskor att komma ut med sin problematik eftersom det känns skamfullt. Det leder också till att dessa individer lider i det tysta eftersom det fortfarande verkar vara tabu att lida av något så mänskligt som psykisk ohälsa.

Jag och de flesta andra med diagnoser är inte farligare än andra – och som tur är försöker några av oss dagligen upplysa mer om hur våra liv fungerar.

Vikky Engdahl