Depressioner är extremt normalt i dag. Framförallt bland unga tjejer. 32 procent av alla kvinnor i Sverige, mellan 15 och 24 år, drabbas nämligen av psykisk ohälsa – men ingen vågar prata om det.
 
Att vara psykiskt sjuk är nämligen inte accepterat i det svenska samhället. Att vara deprimerad anses inte vara en godkänt ursäkt att sjukanmäla sig från skolan eller från jobbet. Att lida av psykisk ohälsa är något som man ska behöva skämmas över.
 
Ända sedan jag började på högstadiet har jag haft minst en nära vän som har lidit av depression. Jag har haft många vänner som inte velat äta mat, och de som tvingat sig själv att kräkas ifall de gör det. Många av mina kompisar har dessutom haft sömnsvårigheter på grund av ångest. Värst var det när under universitetstiden i Sundsvall. Då hade jag sex riktigt nära kompisar med olika former av psykisk ohälsa.
 
Jag har med andra ord alltid omgivits av människor som mår dåligt. Det har varit en del av min vardag. Men jag har aldrig tidigare mått dåligt själv. Jag har aldrig tidigare förstått riktigt hur jobbigt det kan vara. Inte förrän nu.
 
Det började när jag flyttade till Malmö.
 
För ett år sedan satte jag in en p-stav i armen. Jag orkade inte med mina p-piller längre. Jag hade provat flera olika sorter under flera år och ingen av dem hade någonsin fungerat riktigt bra. Men då jag inte ville bli med barn men ändå kunna ha sex kändes p-staven som ett vettigt alternativ. Och den fungerade perfekt – i alla fall fram till Skåneflytten.
 
Sedan började hela min kropp att krångla. Ingenting var längre som det skulle. Från att ha varit utan mens i ett år hade jag helt plötsligt fler dagar med blödningar än utan. Jag började få mer finnar än när jag var i tonåren och värst av allt började jag märka en extrem bitterhet hos mig själv. Jag blev lättirriterad. I bland rent av förbannad på allt. På att det gick dåligt på fotbollsträningen. På de långa omvägarna i kollektivtrafiken. På att datorn tog lite för lång tid att starta. På att det var dåligt väder. Ja, i princip på allt det gick att vara arg på. Sedan började dagarna då jag bara grät. Jag kan inte räkna hur många nätter jag har somnat gråtandes de senaste tre månaderna.
 
Till slut gick det så långt att jag ifrågasatte allt i mitt liv. Mitt yrkesval. Varför jag ska spela fotboll? Varför jag bor i Malmö? Varför min kille vill vara med mig? Varför någon vill vara vän med mig? Varför jag måste kliva upp på morgonen? Ska livet se ut så här nu? Ska det inte bli mer?
 
Nu är det två veckor kvar tills jag ska ta ut min p-stav. I två månader har jag försökt få en tid för att göra det, men på grund av långa väntetider har det inte gått att lösa snabbare. Om två veckor ska jag börja må bra igen. Den vetskapen, i kombination med att min underbara sambo oftast kan få mig att må bättre, gör att jag orkar kliva upp på morgonen.
 
Men är det verkligen meningen att vi tjejer ska behöva må så här fruktansvärt dåligt bara för att kunna ha sex? Är det inte dags att vi börjar prata om vad vi utsätter våra kroppar för?

Kajsa Nordmark,
Journalist