När jag tänker tillbaka på mina barndomsminnen blir jag fylld med kärlek inombords. Hur vi som växte upp i Kronogården hade en så stark sammanhållning och kärlek till varandra.

Min första skoldag på Kronogårdsskolan, som den då hette, minns jag än i dag. Jag och min bästa vän höll varandra i handen och sprang ut från höghusen, tvärs över gatan och in på skolgården.

► LÄS MER: Trollhättan – en stad i chock

Med åren som gick samlades fler minnen. Vi växte upp och blev tonåringar. Jag minns att alla mina vänner bodde i samma trapp som mig. Vi fanns där för varandra genom svåra och glada stunder. Vi hade alla olika nationaliteter. Jag är så glad att jag växte upp i ett mångkulturellt område. I dag kan jag så mycket om så många kulturer. Jag kan alla världens maträtter, musik och traditioner.

Varför? För att jag tog in en liten dos av varje kultur mina vänner hade. Jag minns hur mamma alltid sa till mig att vara försiktig när jag skulle ta mig hem, och jag minns tydligt svaret hon alltid fick: "Mamma, vi är i Kronogården. Inget kan någonsin hända mig här."

"Trygghet" var andra ordet, efter "kärlek", i Kronogården. Ibland fick jag höra kommentarer från människor som inte bodde i Kronogården. ”Kronogården åker man inte till, för då blir man skjuten.” Jag frågade personerna om de någonsin varit där. Deras svar var självklart nej.

► LÄS MER: Rossana Dinamarca: "Mitt hjärta blöder för trollhättan"

Jag växte upp i Kronogården och flyttade därifrån när jag var 20 år. Idag är jag 29 och bor i Stockholm. Men än i dag, när jag stiger av 24:ans buss, känner jag hur kärleken, tryggheten, mångkulturen och alla fina minnen kryper tillbaka. Och jag vet att när en tragedi händer, så tar människorna där hand om varandra.

Jag skänker en tanke till de drabbade och vet att kärleken där övervinner allt just nu. Vi är alla människor oavsett hudfärg, hårfärg eller religion, så ta väl hand om varandra. Döm inte en människa utifrån personens hudfärg, utan personens handling.

Glara Sam