Jag har bara bott i små städer. I små, små bubblor där alla känner alla och det på något sätt är synonymt med en slags trygghet. Sedan flyttade jag till Göteborg och har fått lära mig om rädsla.

Rädsla för att bli överfallen, rädsla för att vara den det faktiskt händer; trots att alla vet att det inte händer en själv.

På nätterna när jag går själv på mörka platser med män bakom mig är jag rädd.

När jag jobbat sent och ska ta mig till spårvagnen är jag rädd.

När jag är ute och springer i skogen och en snubbe springer ifatt mig stannar nästan mitt hjärta.

Varje. Gång.

►LÄS MER: Polisen borde be männen stanna hemma – inte kvinnorna

I vintras stod det alltid ett gäng killar och hängde på ett ställe där jag var tvungen att passera. Ett gäng killar som tyckte att min rädsla var underhållande. De hoppade fram och låtsades gå till attack, bara för att få se min rädsla bli mer och mer legitim. Det här var någonting som de, för skojs skull, satte i system medan jag var tvungen att tänka strategi och försöka registrera närmsta flyktväg ifall de faktiskt skulle göra slag i saken. Nycklar mellan knogarna. Rak rygg. Möt ingen mans blick när du går ensam på natten.

Det är sådant vi pratar om på våra middagar.

Våra myskvällar.

Strategi.

Hur ska VI göra för att undgå en eventuell våldtäkt.

Det gör mig så kapitalt förbannad att ansvaret ska ligga hos oss. Mig och mina tjejkompisar. Vi ska välja omvägar, ta taxi, köpa pepparspray, få hjärtklappning.

FAN HELLER. Det är inte vårt ansvar.

Jag vägrar att vara rädd.

►LÄS MER: Den mörka gångtunneln kan vara det sista jag ser

Det är inte jag som ska anpassa mitt liv efter alla vidriga psykopater som går runt på våra gator i sina snabba solbrillor och skyller allt på alla andra. Jag fick höra att jag är en, citat "Jävla lantis" slutcitat, som resonerar på det här sättet. En jävla lantis som inte fattar bättre än att inte anpassa sig.

Jag må vara en lantis. En lantis med ett överfallslarm och en pepparspray i handväskan. En lantis som är jävligt trött på att inte kunna välja sina egna vägar oavsett tid på dygnet, mängd alkohol i blodet eller val av klädsel.

Men jag vill inte ha ett överfallslarm.

Jag vill ha en förändring.

Åsa Persson Leijer