Jag ska backa nerför utfarten till det hus vi köpte för sju år sedan. Maken sneglar på mig. 

”Du vet att det går lättare om du kollar i sidospeglarna va?”

Någonstans här smäller det till i mitt huvud och jag vill mest vråla att ”jag har tamejfanken backat ut i sju jäkla år så ta dina sidospeglar och stoppa dem någonstans...” Istället biter jag ihop käkarna, muttrar irriterat att då får han gärna köra istället.

”Jag fattar inte varför du blir sur? Jag försöker ju bara hjälpa dig!”

Och just det är en av de stora anledningarna – utöver det faktum att jag är lat och gärna sover i bilen när vi långkör – till att det nio av tio gånger är maken som kör när familjen ska ut och åka. Den självutnämnde körskoleläraren. 

►LÄS MER: Trafikexperter: Säkrare vägar om kvinnor kör

När jag sätter mig bakom ratten själv, eller med kidsen som sällskap, är jag en rätt hyfsad förare. Avslappnad, håller hastigheterna och gör inga galna omkörningar. Men sätt en penis i passagerarsätet och jag förvandlas till den skakiga 23-åringen som precis kuggat sin första uppkörning. 

Jag tror inte att jag är helt ute och cyklar när jag säger att jag inte är den enda som upplever denna frustration, irritation och inte minst osäkerhet som uppstår när jag ska köra med någon som underförstått menar sig vara en bättre chaufför. Och således borde jag heller inte vara den enda som aktivt väljer att låta bli att köra. Dels för att en osäker förare = en farligare förare, men också för att jag inte orkar vara på helspänn gentemot min co-driver. 

Om man ser till vad statistiken säger om bilkörning och kön kan man läsa att kvinnor orsakar färre olyckor än vad män gör. Samtidigt säljs det begagnade bilar som framhålls vara körda av kvinnor, varför det nu skulle vara mer prisvärt. Det garvas åt den som ”kör som en kärring”, i synnerhet om denna förare dessutom skulle råka vara man. Vad som inte är att skratta åt är det faktum att den ojämställda körningen faktiskt är ett problem.

Det är ett problem för den vars (oftast) make alltid kört. Jämt. I 35 år eller mer. När maken dör blir man antingen en tämligen livsfarlig förare, alternativt låst vid hemmet och beroende av andra människor.

Det är ett problem för det där med de ojämställda försäkringarna, att vissa ses som riskförare medan andra inte gör det.

►LÄS MER: Sluta hylla männen som ”hjälper till” i hemmet

Det är ett problem för alla kids som ska växa upp och inte se det som normativt att snoppbäraren kör, och den enda växelspak snippbäraren får ratta är... Ja. Pun intended, om man väljer att se det ur ett heteronormativt perspektiv. 

Och inte minst är det ett problem för alla oss som egentligen vill köra men som av gammal vana sätter sig i passagerarsätet. Vi borde bli bättre på att säga ifrån, och körlärarna borde bli bättre på att hålla tand för tunga. 

Själv borde jag ge fanken i att fråga om jag törs köra om. Huruvida högerregeln gäller eller inte. Om det är okej att jag inte kör i 90 när det är snömoddigt och mörkt. Jag borde helt enkelt slappna av, sippa på min kaffekopp och fundera över varför jag måste stänga av Spotify när jag ska parkera eller köra stadstrafik i städer jag sällan besöker. 

Är det bara jag som gör så förresten?

Lisa Brynedal