Fem minuters-metoden som sömnmetod för små barn går ut på att låta barnet skrika och gå in var femte minut för att klappa lite på rumpan och sedan gå i väg igen och upprepa proceduren tills barnet somnar.

Men barnet förstår inte att mamma eller pappa inte försvinner. I stället lär sig barnet att mamma eller pappa inte lyssnar på barnets signaler. Sängen ska vara en trygg plats där man sover och jag tror inte att sängen blir en trygg plats om man lämnar barnet skrikandes och gråtandes fem minuter i stöten innan man går in.

Jag tror på närhet och trygghet.

►LÄS MER: Tio saker förskollärare stör sig på hos föräldrar

Jag tycker i ärlighetens namn att det är hjärtlöst att lämna sitt gråtande barn och att inte svara på dess signaler. I sängen ska vi slappna av för att kunna somna och avslappning är något vi måste lära barnen, inte tvinga fram på grund av utmattning.

Jag tvekar inte på att metoden ”fungerar” när det gäller att barnet faktiskt somnar. Barnet ger ju upp, ingen förälder kommer eller kramar mig när jag signalerar att det är närhet jag behöver. Det spelar ingen roll av vilken anledning ett barn gråter – man ska aldrig ignorera det. Barn ska inte behöva gråta sig till sömns. Den bedrövelsen kan de få vänta med till senare i livet om eller när sorg sätter in och gör att tårar är det de somnar till.

Jag har fått uppfattningen att många desperat väljer att testa denna metod på grund av att man behöver egentid. Är det viktigare att kunna sitta och pilla med sitt än att ge sitt barn vad det behöver? Det handlar faktiskt inte om, även om det i stunden kan kännas just så, som att det för evigt kommer vara på detta sätt.

►LÄS MER: Sluta hacka på oss som låter våra barn använda sina paddor

Men en förälders egentid kanske inte väger över en trygg insomning för barnet?

Att få unna sig egen tid och få känna sig som en egen individ en stund var dag ska heller inte ses som något man får ta när barnen är stora. Att få ladda batterierna och få distans gör i alla fall mig till en piggare och bättre mamma. Man är ingen dålig förälder för det. Jag har full förståelse för att man som vuxen kan behöva ta en paus för att inte tappa kontrollen. Men måste denna egentid vara just då det är läggdags? 

Det ÄR jobbigt första året med sömn men det är banne mig ens eget val att skaffa barn. Ge barnen kärlek å mera kärlek så kommer folkvettet av sig självt, var det nån klok gumma som sa en gång i tiden.

Jag anser att ett barn som skriker har ett behov som behöver uppfyllas. Om behovet är tröst för att denne slagit sig, en förklaring om varför man inte får leka med den saken eller kanske närhet är strunt samma. Du får helt enkelt anpassa din respons efter situationen, men aldrig utelämna den där responsen.

Barn lär sig samspel genom att man samspelar. Det lär dem omtanke och empati. Ett barn som inte får tröst som bebis lär sig inte att trösta andra ledsna när de blir stora. Empati kan inte läras in senare i livet. Det här skapas när mamman och bebisen interagerar. Du kan lära ut omtanke senare, men inte empati.

Dessutom: Prova sätt dig in i samma situation själv, hur skulle du känna? Behandla andra som du själv vill bli behandlad!

Emelie Andersson

Småbarnsförälder och bloggare på  mediamamman.se.