Nu är det så att jag är en kvinna. Jag älskar att laga mat, baka, sköta om hemmet och fostra våra barn. Min man tycker om att jobba, försörja familjen och komma hem till ett fint hem, dukat bord, en glad, kåt och tacksam fru.

Jag bakar bullar och rakar fittan mellan storkok och blöjbyten när min man byter däck på bilen, leker med motorsågen i trädgården och bygger en stor altan som jag kan mingla runt på med ett kallt glas champagne i handen då min man grillar allt jag i flera timmar förberett i köket medan ungarna river hemmet.

Men det är inget vi kräver av varandra, utan något vi skapat själva för att må bra och att familjen ska fungera. Det känns bra. Vi mår bra!
 
Vi har hittat våra roller i förhållandet och det är få förunnat att känna sig så tillfreds tillsammans. Jag tycker inte att politiken ska bestämma vem som ska gå hemma med föräldraledighet. Jag tycker att man själv ska få avgöra vad som är bäst för sin familj. Alla är olika, samhället och vardagen ser inte lika ut för alla.
 
Jag har inte något behov av att klättra karriärstegen och därför tjänar min man mer pengar och det är helt okej för mig. Jag är inte bitter för det. Jag är tacksam för det jag har och beundrar honom precis som han ser upp till mig och uppskattar det jag gör för familjen. Jag har inget emot att jobba, det kan vara riktigt roligt och behövligt ibland. Jag ska snart tillbaka till min arbetsplats och dra in mer skattepengar till staten samt bygga lite på min pinsamma pensionspott. Men jag ska ärligt erkänna att jag hellre hade varit hemma med vår yngsta dotter och gett henne min tid och närhet.
 
Han, hon, hen, det, vem, vad, vit, svart, röd, ful, fin, tjock, smal, man, kvinna, pojke, flicka, adhd, autism, alzeimers, dum, smart. Det spelar ingen roll vad du har för bakgrund, ursprung, hudfärg, sexuell läggning, yrke eller åsikt, du är inte mer eller mindre värd än någon annan. Varför är det sådan hysteri kring jämställdhet, könsroller och könsneutralism? Ena stunden ska alla vara lika och i nästa sekund ska vi slåss för att alla är olika. Varför kan det inte accepteras att alla föds med olika förutsättningar och att alla strävar efter olika mål på olika sätt? Det kan inte vara lika för alla.
 
I mellanmjölkens avlånga land, där ordet lagom inte längre är bäst utan där man måste sticka ut eller vara annorlunda för att vara normal och behovet av att bli accepterad drar allt till sin yttersta spets. Jag vill ju också bara vara den jag är, precis som du.
 
Njut av sommaren! Nu ska jag dra en runk medan min man tar cellprov på livmodertappen! ELLER?!?!?!

Jessica Brüün