Under senare tid har jag träffat ett antal män som bekymrar sig över klimatet i sociala medier.

De har lagt sina pannor i djupa veck och med förebrående röst sagt:

”Sandra, vad tänker du om det här ständiga behovet av bekräftelse som en del verkar ha? Du vet fiska efter likes och skriva fåniga saker som <3 eller kramizzzz. Det är väl inte sunt?”

De har också noterat att det framförallt verkar vara unga tjejer som har det här ”osunda bekräftelsebehovet” med sina selfies och emojis och älska och kram och sådana där oerhört provocerande hjärtan i tid och otid.

LÄS MER: Låt mig baka bullar och dricka skumpa medan min man byter däck 

Innan jag svarar på vad jag tycker om frågan, vill jag lyfta en annan sida av sociala medier:

”Gå och häng dig din feta gris!”

”Du är fan värd att våldtas feminazihora.”

”Din hjärntvättade PK-fitta när ska ni granska sossarna som ansvarar för att svenska folket är på väg att utrotas??? Va?”

LÄS MER: Vi kvinnor måste sluta tävla med varandra 

Vi kan förenkla genom att berätta att i den här ”dialogen” som också pågår på nätet, ska alla kvinnor som syns och uttalar sig helst våldtas, hängas, skjutas alternativt ta livet av sig. Det här är en annan sida av myntet. En verklighet som vi tar del av dagligen. I kommentarsfält, bloggar, i grupper, chattforum och i privata meddelanden och mail. Då har jag dessutom inte ens nämnt sådant som hur många unga tjejer utsätts för sexuella trakasserier och män som tvångsmässigt skickar foton på sina könsorgan (apropå uppmärksamhetsbehov?).

Så. När jag träffar män som bekymrar sig över klimatet i sociala medier så har jag svårt att förstå hur pepp, likes, hurrarop, hjärtan och kramar kan anses vara mer bekymmersamt än hat och hot?

Jag undrar också hur och när det blev fult att gilla uppmärksamhet? Att göra sin röst hörd, att synas? Att existera bland andra? I min värld så har människor alltid och i alla tider sökt efter den typen av uppmärksamhet?

Historiskt sett har män varit mer framgångsrika på den fronten, med stora maffiga oljeporträtt och foton på sig själva och sina gelikar uppsatta i maktens korridorer. Med mäktiga statyer på gator och torg. Det kanske finns de som tycker att det är fult och skamfyllt också, men det är ingen som har frågat mig om vad jag tycker om de här männens bekräftelsebehov.

LÄS MER: Feminism behövs lika mycket i Rosengård som i Limhamn 

Till slut mitt svar, till alla er som känner er oroliga:

Lycka till och kramizzzar i mängder <3 <3 <3

Sandra Lindström 

leg. psykolog och grundare av sidan Jämställd vardag