Jag var bara ett par år gammal när jag var på mitt första derby. Jag hade på mig en alldeles för stor matchtröja och fick stå på tå för att se ut över det gröna gräset. ”Schh djurgårn’, schh djurgårn’” viskade jag med ett pekfinger framför läpparna. AIK blev det första jag kunde skriva. AIK var det första jag kunde säga. Jag hejade på AIK långt innan jag visste vad det innebar, långt innan jag visste vad fotboll var. Min mamma brukade skämta om att AIK var religion i vår familj och egentligen så stämmer det ganska bra. Jag var elva år och försökte förklara för mina vänner som hellre lekte med dockhus – om euforin och kärleken till ett fotbollslag.

►LÄS MER: Beslutet: Inga segrare får utses när barn spelar fotboll

När jag blev äldre och började närma mig tonåren så kunde mina föräldrar, med all rätt, vara väldigt oroliga – men matcherna fick jag alltid gå på. Matcherna var det enda jag aldrig behövde tjata om. Jag stod i mitten av norra stå. Jag hoppade, skrek, sjöng och kände adrenalinet doseras ut i kroppen. Lycka. Fyfan vad jag älskade det. Laget, människorna och att smygdricka skummig öl. Men hade mina föräldrar rätt, var det verkligen säkert att gå på fotboll? 

Jag minns så väl hur snabbt slagsmål bröt ut på läktaren. Hur fulla män eller målbrottspojkar ibland tafsade och ropade. Jag minns hur det vid flertalet tillfällen gick så långt att andra sa ifrån. Att det hände utanför och inne på läktaren, att det var supportrar från motståndarnas lag och från mitt lag. Jag minns ilningarna längst ryggraden när jag och mina tjejkompisar skulle åka hem efter matcherna. Jag vet att alla lags supportrar vill värna om mångfalden på läktaren. Alla har rätt att älska sitt lag, vi är överens om det. Jag vill därför betona att detta inte handlar om endast AIK, att jag har vänner som känner likadant inför att gå på andra matcher också. Jag vet att människor undviker derbyn för att det känns alldeles för otryggt. 

►LÄS MER: AIK får betala polisnotan

Det finns inget ställe där jag har sett så mycket hat som så mycket kärlek. Så mycket beslutsamhet som så mycket kaos. Jag har kunnat känna mig så jävla hemma och samtidigt så väldigt otrygg. Det handlar inte ens om att jag är kvinna, det är precis lika otryggt för alla. Hur många gånger har vi sett och/eller hört om människor som blivit misshandlade i samband med matcher – endast för att de var på fel plats vid fel tillfälle? Jag som kvinna är en minoritet på läktaren. Stämningen är grabbig och många skriker hora och fitta. När jag och mina tjejkompisar stod centralt placerade på läktaren så blev vi ofta ombedda att flytta på oss lite med motiveringen att ”tjejer inte kan bidra lika mycket”. 

Hur ofta står du bland tusentals människor som känner samma innerliga passion som du? För precis samma sak? Det händer bara där. Vackert, inte sant? Otryggheten är återkommande. Ingen ska behöva stanna hemma från ett derby för att den känner sig otrygg. Om människor inte vill stödja ditt lag på plats för att du måste puttas, skrika hora och börja slåss när du går på match, är det dom eller du som borde stanna hemma då? 

Du skadar atmosfären mer än vad du bidrar till den och så gör ingen i ett lag.

Sabine Engström