Är pappa lika viktig som mamma?

Har du aldrig hört den? Det har jag. Flera gånger också. Mitt svar då var exakt samma som nu, ett rungande ”ja” följt av en motfråga:

Varför skulle det inte vara så?

Men frågan är relevant och under åren har många förståsigpåare hävdat både det jag säger, men också motsatsen.

►LÄS MER: Debatt: Jag vill inte bli mamma – jag vill bli pappa

Däremot ser jag värdet i frågan då jag vet att många pappor gömmer sig bakom mamman och inte kliver fram på samma sätt, med argumentet att barnet ändå är närmast mamman i tidig ålder. Ett slags bekvämt beslut som jag tror grundar sig på rädsla och okunskap. Vilket är självklart, jag menar, hur många saker kan man innan man testat? Och det gäller väl både mamman och pappan?

När barnmorskan på BB bad mig sätta på en blöja på vår nyfödda dotter stod jag som ett frågetecken tills jag bad om hjälp. Nej, jag kunde inte ens sätta på en blöja, men vet ni, jag lärde mig när hon visade och har inte haft några problem med det sen dess.

Men samtidigt som många pappor gömmer sig bakom mamman så finns det också mammor som inte släpper in pappan, och om de gör det så står de och tittar över axeln så pappan inte gör fel. Ni vet så där som man älskar att chefen gör på jobbet. Och där måste man säga ifrån.

Alla är vi nybörjare, och vi blir inte bättre om vi inte tränar.

Kom igen nu alla farsor, ta för er! Var hemma med ert barn. Knyt bandet. Kramas. Utvecklas ihop. Lär. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag var hemma ett par månader med min dotter för det band vi knöt där, den knuten sitter fortfarande stenhårt.

►LÄS MER: Debatt: Glöm inte att fråga hur den blivande pappan mår

Och när jag och min dotters mamma separerade märkte jag hur tydligt det var. Jag var livrädd över att min dotter inte skulle vilja vara själv med mig. Livrädd över att jag inte skulle räcka till. Men det visade sig inte vara några problem alls, min dotter var precis lika lugn som när vi var hemma själva tidigare för vi var ju vana med varandra. Bandet ni vet.

Jag är verkligen ingen superpappa, i bland är jag nog till och med dålig. Blir arg alldeles för lätt, är alldeles för stressad. Tittar på min mobil för mycket, men jag gör mitt bästa och lär mig varje dag. Och jag tummar aldrig på ansvaret och tar min roll som förälder extremt seriöst och det är någonstans där man måste lägga ribban, att man gör sitt bästa.

När jag lägger min dotter på kvällarna säger hon alltid ”Jag älskar dig pappa” och det är ord som varje dag får mitt hjärta att smälta. Men också ett bevis på att det jag gjorde, de beslut jag tog och det jag gör i dag fungerar. Säger inte att det är lätt, men om vi aldrig vågar så kommer vi gå miste om så mycket fint.

Att våga vara pappa är utan tvekan det bästa beslut jag någonsin tagit och blöjor byter jag inte längre, men om jag skulle det skulle jag ta mig tusan vara en hejare på det.

Kanske till och med bäst i världen.

Max Bergander 

28 år, pappa och föreläsare inom machokultur och stereotyper