REPLIK: Birgitta Ohlsson (FP) satte tummen i ögat på de rumänska makthavarna. Som EU-minister krävde hon åtgärder mot den misär som landets romer lever i och som Viorica Vaduva skriver om på Metro Debatt (20/4). Då var regeringens ambition att inrätta en internationell expertgrupp som med EU-medel skulle ge de mest utsatta alternativ till tiggarresorna i Europa. De rödgröna borde efter regeringskiftet ha greppat stafettpinnen och ökat pressen på Rumänien ytterligare, men de har gjort det motsatta.

Ett par månader efter att den nuvarande regeringen hade tillträtt meddelade den nya barn- äldre- och jämställdhetsministern att dialogen med Rumänien skulle återupptas. Ett Sverigebesök från den rumänska regeringens utannonserades, och det uppstod förväntningar om att landet äntligen var redo att agera.

Vad blev då resultatet av den återupptagna dialogen? Medan Rumäniens ansvariga minister försökte förklara varför hon inte ville besöka sina landsmäns nybyggda kåkstäder berättade Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) att ett nytt samarbetsavtal hade slutits. Avtalet skulle stötta breda välfärdsreformer, exportera svensk jämställdhetspolitik och knyta band mellan kommuner i de båda länderna.

Vinnarna på den rödgröna strategin blir svenska och rumänska kommunpolitiker som får möjligheten att resa utomlands och skaka hand med Europeiska kollegor, och regeringskansliets ideologer är nog nöjda med att ha fått in skrivningar om feminism på ett hörn. De som vill se verkliga resultat – färre fattiga som tvingas tigga på Europas gator – har dock mindre anledning att jubla.

Resurser för att hjälpa EU-migranterna i hemlandet finns i EU:s budget. För en sjuårsperiod får Rumänien över 200 miljarder kronor i strukturstöd, och Sverige är ett av de länder som bidrar mest till EU-budgeten i förhållande till vad vi får tillbaka. Den svenska regeringen har därför både en rätt och en skyldighet att uttrycka synpunkter på hur pengarna används i mottagarländerna.

Enligt Mose Apelblat, som har varit ansvarig tjänsteman på Europakommissionen, är det ingen som vet om det EU-stöd som Rumänien har tagit emot verkligen har kommit den romska minoriteten till del. Eftersom romerna i många rumäners ögon inte är fullvärdiga medborgare blir de ofta utan hjälp som de egentligen har rätt till. När den svenska regeringen nu ingår ett samarbete med Rumänien som syftar till att stärka de allmänna välfärdssystemen kan vi därför utgå från att de som får minst del av satsningarna är de människor som tigger på Stockholms gator.

Vill regeringen på allvar bekämpa den extrema fattigdomen bör den återgå till förra regeringens strategi och sätta press på Rumänien. Vi kan inte förvänta oss att ett land som hittills visat ett totalt ointresse för romernas livschanser nu på eget initiativ ska vända utvecklingen. Förändringen måste komma genom EU, med hjälp som går direkt till de behövande utan att passera nationella myndigheter.

I stället för att ta sitt ansvar väljer dock regeringen att initiera en dialog som förflyttar fokus från tiggarna på våra gator till genusprojekt och kommunutbyten. Det gynnar varken Sverige eller de EU-migranter som söker sig hit för tjäna ihop till mat för dagen.

Karl Sigfrid,
Fd. Riksdagsledamot (M)