Titti Qvarnström

2009 tävlade Titti Qvarnström i Årets Kock och samma år tog hon över rollen som kökschef på Bloom in the Park. I årets utgåva av Guide Michelin blev krogen tilldelad sin första stjärna. Titti har även medverkat i tv-programmet Köksmästarna på Kanal 5.

Jag föll själv pladask för den här branschen. För hantverket, tempot i köket, jargongen och det omedelbara resultatet. Lyxen att varje dag få en ny chans att begeistra människor för mat. Det var kärlek vid första ögonkastet! Resan har varit lång från de där första trevande tagen med kniven till idag och kanske inte alltid helt självklar. Även om jag alltid har älskat mitt jobb så har jag också då och då frågat mig själv om det verkligen är det här jag vill göra i mitt liv, bara det här, för det blir lätt så. Restaurangvärlden är uppslukande, jag är antingen i den och då är det 110 % som gäller, eller inte. När den första lediga dagen på länge går åt till att äntligen sova ut och vila upp sig för att klara nästa serie pass har jag undrat när det äntligen ska finnas tid för mig, är det såhär det kommer att vara, alltid? Lugn, jag ska inte jobba ihjäl mig, det kommer alltid en lugnare period efter de hektiska som det gäller att ta vara på. 

Men faktum är att jag fortfarande inte kunnat anpassa krogen till mitt liv utan istället byggt mitt liv runt krogen. Jag har sett till att bo nära, att jag inte har grannar som störs av att jag tvättar på natten, att jag har husdjur som kan lämnas 12 timmar åt gången, och hobbys som kan utföras alla tider på dygnet. Resten av familjen har fått finna sig i att varken jul eller nyår nödvändigtvis firas på samma datum som av resten av befolkningen och att födelsedagar i bästa fall flyttas till närmaste söndag. Det är svårt att begära samma engagemang från anställda. Som egenföretagare eller i chefsposition är det onekligen lättare att identifiera sig med företaget men det är fortfarande en bransch man måste älska för att jobba i. Det är en livsstil mer än ett yrke. 

Ett stort problem är lönesättningen som skulle kunna vara en morot att fortsätta jobba kvällar, helger och långa arbetspass också efter 30-strecket men i tuff konkurrens är det ett måste att hålla priserna nere för att överleva och därmed också kostnaderna. Att många inte är beredda att betala vad ett mål mat på krogen faktiskt kostar, organiserad och serverad av utbildad personal. För vem som helst kan väl slänga ihop en sallad och steka en bit kött, hur svårt kan det egentligen vara att koka lite potatis eller ställa fram en tallrik? I ett land där vem som helst kan kalla sig kock är det svårt att upprätthålla någon som helst yrkesstolthet. När jag åter igen får frågan av en främling vad jag ska göra sen, efter kockandet, när jag har tröttnat på att lattja lite i kök är det väl ändå dags att skaffa sig en UTBILDNING och ett YRKE? Det ÄR svårt att förstå och respektera en yrkesgrupp inom ett hantverk utan vare sig genomförd lärlingstid eller gesällbrev på fickan. 

En annan fråga som jag, som stolt innehavare av fitta, förväntas ha svar på är varför vi är så få kvinnor i branschen? Inte tusan vet jag, jag är ju här, fråga alla de som inte är det, varför de har lämnat branschen? Faktum kvarstår, tjejer är klart överrepresenterade bland de nyutexaminerade "kockarna" och ändå hittar man dem sällan i krogköken. Skulle en mer gedigen arbetsplatsförlagd utbildning göra att tjejer känner att de har mer kött på benen och är bättre rustade för arbetslivet, redo att ta ansvar och arbeta självständigt? Självklart, det är så uppenbart för mig att det närmast känns löjligt att sätta ord på.

Vi kvinnor som har lyckats i branschen, trots snippa, har gjort det genom att arbeta hårt och absolut inte göra någon sak av de uppenbara fysiska skillnaderna mellan oss och våra manliga kollegor. Nyckeln för mig har varit att smälta in i den råa och tuffa jargong som kan förekomma i ett kök, och genast vifta bort varje antydan om att jag skulle vara annorlunda på grund av mitt kön som nonsens, rent trams, det dummaste jag hört, någonsin, faktiskt. Ingen särbehandling här tack. Damerna först? Då är det jag som ska gå sist, dam kan någon annan få vara om de vill, köksmästar'n till exempel. Höjden av förolämpning måste väl ändå vara om någon tror att jag inte kan öppna en olåst dörr själv? Också med en säck lök i famnen. Och ett halvt rådjur. Jodå, tjejer har också simultankapacitet. Så om du ursäktar, jag behöver komma förbi här. 

Nej den vägen passar inte för alla, och ska det bli någon ändring i jargongen så måste vi få kvinnor i branschen bryta tabut och våga börja sticka ut som just kvinnor och på så sätt förändra branschen inifrån. Inte minst våga anställa de skickliga yrkesmänniskor som våra kocksystrar är även om det säkert finns manliga sökande som skulle kunna göra ett nästan lika bra jobb, trots att de är män. Jag måste ändå undra om det inte är ett samhällsproblem som råkar visa sig extra tydligt i krogköken. Att flickor tidigt får lära sig att det inte är tillåtet att vare sig höras eller synas, att flickor knappast förväntas klara någonting själva. Att flickor är mindre och svagare och gör bäst i att låta sig hjälpas. Inte konstigt då att många står som tafatta mähän första dagen i köket fullständigt ovana att hugga i och ta egna beslut.  Det är hur som helst hög tid att tänka till när män anställer män och kvinnor anställer, ja vad då?

Jo, du såg rätt, jag skrev faktiskt fitta! Detta laddade ord som i fel mun ger uttryck för hat, kvinnoförnedring och förringande av halva befolkningen. Jag använde, lite slarvigt – det ska erkännas, samma ordval i en intervju för ett tag sedan och reaktionerna lät inte vänta på sig. Är det rimligt att man år 2015 inte själv får välja uttryck för sina egna kroppsdelar, att vissa ord ska vara reserverade för de som vill uttrycka hot och hat? Jag är kvinna, jag har ingen liten barnslig snippa som behöver förgulligas och hittas på nya ord för, det är en fitta, så nu har jag sagt det. Mitt ord för min kropp, mitt ord att användas i mitt syfte och vill någon ropa det efter mig på gatan så tar jag det som en komplimang. Ja, Jag har en, en alldeles egen fitta som är bara min, har du?

Titti Qvarnström,
Kökschef på Bloom in the Park, Malmö