Jag är elit. Jag är en idrottsälskare av rang. Jag är i princip född på mina skidor, tillbringat var och varannan helg tillsammans med familjen på utflykt i skogen eller i fjäll under vintrarna. Jag längtade till idrottslektionerna. Jag älskade att åka skidor. Jag älskade att springa. Och det gör jag fortfarande.

Ordet elit förknippade jag med idrott först när jag själv blev det. Som tjugoåring. Nu valde jag en sport där det inte krävs att jag väljer idrott redan som barn, där jag rensas ur för att jag inte har resultaten med mig eller där mina fysiska förutsättningar blev utvärderade innan jag ens kommit in i puberteten. 

LÄS MER: Den som bara tränar tre gånger i veckan har inget att komma med 

För mig har och är idrott något lustfyllt. Något som skänker glädje, i både medgång som motgång.  Något som skapar integration via lek och nyfikenhet. Något som ger gemenskap och en tillhörighet. För mig är och kommer aldrig idrotten att vara något kravfyllt. Den dagen det blir det, så kommer jag sluta.  

Och då förstår jag inte hur man som ledare kan sätta krav på barn redan innan de förstår vad krav är. Idrott ska vara något glädjefyllt. Ett sätt att erbjuda barnen en gemenskap och uppfostran i lagkänsla. Föda nyfikenhet och skapa kämparanda. Det ska vara utmanade utan att vara allvarligt eller kravfyllt, innan man själv har valt det. Och när är man mogen för det? Det har inte jag några svar på, men jag vet säkert att inget barn är redo att elitsatsa innan de kommit in i puberteten. För deras KROPPAR är inte redo för det.  

Ett problem inom svensk idrott är att den ideella idrotten saknar både resurser och ekonomi att ge ledare en fullvärdig utbildning eller anställa utbildade tränare. Och då får vi förlita oss på den frivilliga ledaren, ofta föräldrar, och alltför ofta outbildad som slits mellan att sätta sitt barn framför alla andra eller inte ge dem någon uppmärksamhet överhuvudtaget. Inget av det funkar. Dessutom saknar den outbildade tränaren kunskap om konsekvenserna av träningen och hur den påverkar växande barns kroppar. Och pedagogik.

Att elitsatsa på barn skapar osäkerhet, utrensning och grusar alla chanser för alltför många ungdomar som är sena i sin utveckling att få uppleva det fantastiska som idrotten erbjuder. Hade man inom skidförbundet använt sig av samma gallring som inom lagsporter som hockey och fotboll, hade aldrig jag blivit den jag är idag. Som tolv-trettonåring var jag tionde bästa åkaren i Dalarna i min åldersgrupp. Jag var inte ens en av de bästa i min klubb. Jag var sen in i puberteten, tanig och trivdes inte alls med att ta i eller svettas. Däremot älskade jag att åka skidor. Hade någon sagt till mig där och då ”Anna, du kommer aldrig bli något. Du får inte fortsätta i den här klubben, byt klubb eller sluta” så hade jag antagligen slutat där och då, och satsat på musiken i stället. 

LÄS MER: Vi behöver inte en debatt om farorna med träning

Att elitsatsa på barn riskerar både barnens hälsa, glädje till idrott och känslan av en tillhörighet. I ett samhälle där vi alla kämpar för att finna vår tillhörighet, där utanförskap är ett alltför stort problem ska inte idrotten också vara en källa till det. Främja barns nyfikenhet och utmana dem. Främja idrott med ledare som är utbildade i barns fysiska och psykiska utveckling. Som förstå vad det innebär att utsätta dem för träning i tidig ålder. Som förstår riskerna men också fördelarna med fysisk aktivitet från tidig ålder. För att träna från tidig ålder är inget fel, det är elitsatsande som är fel. Fel. Fel. Fel. 

Främja barnidrotten, stoppa barnelitidrotten. Främja glädje och gemenskap, stoppa utanförskap och utbrändhet. Främja nyfikenheten och möjligheter att våga prova. Främja skolidrott och allmänhälsa, stoppa den nedåtgående spiralen med allt mer ohälsosam syn på barn och träning. Låt barn vara barn helt enkelt. Låt idrotten vara lustfylld.

Anna Haag