Funkofobi. För vissa är ordet nytt. Andra anser det meningslöst. För mig är det min vardag. Jag kommer tala i stereotyper och grova förenklingar nu. Det blir nödvändigt för att tydliggöra vad jag menar. Samtidigt är det inte oproblematiskt, när det är just stereotyper och förenklingar som gör mitt liv svårt i mötet med andra människor. Jag vill också poängtera att detta är min upplevelse, och att den kan vara helt annorlunda för andra med funktionsnedsättning. Just för att vi är individer. 

Jag har synliga och mindre synliga funktionsnedsättningar. Jag har hjälpmedel som är nödvändiga men som synliggör funktionsnedsättningarna, till exempel rullstol och rollator.

►LÄS MER: Snälla, döm mig inte för att jag har adhd

Jag upplever mig sällan direkt hatad på för mina variationer. Snarare finns det någon slags välvillig överhöghet i människors attityder. Att låta mig finnas får människor att känna sig goda och toleranta. Jag förväntas vara ödmjuk och tacksam. Människor kan många gånger uppleva det som extremt obehagligt att se mig göra vanliga saker, som att hålla min partner i handen. Min partner och mina vänner kan få beröm av främlingar för att ta hand om mig, men också ogillande för att jag utnyttjas.

Jag förutsätts inte ha en egen vilja i relationer. Och gud förbjude om jag har sexualitet, så äckligt med handikappade som knullar! Jag möts av vanliga, hyggliga människor som av okunskap eller slentrian använder mina och andras funktionsnedsättningar som svärord, förolämpningar eller nedsättande tillmälen. När någon ogillar en annans handling används ofta diagnoser för att förklara och förminska beteendet. Det stör mig, min särart är inte ditt svärord!

Jag antas vara tacksam för den plats jag ges och så osynlig som det går i min avvikelse. Det känns som diskriminering, eller något ditåt. Det är ofta mycket subtilt och så långt ifrån människors självbild att det är svårt att få någon till självreflektion kring detta. Och ofta är folk okej, goda människor, men med ett problematiskt beteende, förhållningssätt eller språkbruk. När någon är direkt otrevlig är det lätt att bemöta, men när någon i missriktad välvilja kliver över eller innanför gränser blir det svårare. Personen som tycker jag fumlar för länge i kassan och tar min plånbok och börjar ta över betalandet. Personen som kommer fram och knäpper min jacka för att de tycker jag ser kall ut. Personer som tar på mig, klappar mig, berömmer mig för att jag utför de mest vardagliga handlingar.

►LÄS MER: Personlig assistans handlar inte om kostnader – det är en rättighet

Det här är en balansgång. Särskilt i en otillgänglig miljö kan jag behöva främlingars hjälp och vara utlämnad till andras välvilja. Samtidigt vill jag bli tillfrågad innan någon hjälper mig över gatan. Och alltid innan någon tar i mig. För andra är andra frågor kanske viktigare, men för mig spelar det här stor roll. Jag vill kunna påpeka för människor att deras beteende inte är okej utan att de för den skull känner sig attackerade eller bortgjorda. Jag vill skapa konstruktiva samtal. Även om en dräpande kommentar känns bra för stunden är det trots allt dialog och förändring på sikt jag vill uppnå.

Jag vill få människor att tänka över sina ord och handlingar. Att se funkofobi där den finns. Bland vanliga, hyggliga människor.

Pernilla Hallberg

Forskningsassistent, serietecknare och prettopoet och har bloggen Criptografi