ADHD är en diagnos som många har en åsikt om. I media debatteras diagnosen ofta. Vissa tycker sig veta att alldeles för många får diagnos och att den sätts på alltför lösa grunder, att den rent av är en ”slasktrattsdiagnos”. Andra menar att det inte är en någon riktig funktionsnedsättning utan något som bristerna i skolan och familjen skapar. Ytterligare en invändning är att det saknas objektiva bevis, exempelvis i form av blodprov, vävnadsprov eller något annat fysiologiskt test på att ADHD existerar.

Men att sådana test inte finns gäller långt ifrån bara just ADHD. Samma förutsättningar gäller för de flesta andra psykiska funktionsnedsättningar och sjukdomar, där utredarna måste fokusera på funktionsförmåga och symtom. Varje psykiatrisk diagnos har sina kriterier och ytterst sällan är dessa baserade på fysiska tester på att nedsättningen är verklig.

►LÄS MER: Debatt: Försäkringskassan, sluta trakassera människor

I stället omfattar en ADHD-utredning vanligtvis både intervjuer eller observationer för att kartlägga symtom eller beteenden hos de som utreds. För att få en så fullständig bild som möjligt av individens sätt att fungera kompletterar man med information från andra i närmiljön, det kan vara från ett barns lärare, föräldrarna eller andra släktningar. Man tittar även på om det finns andra orsaker till ouppmärksamhet och/eller överaktivt beteende, och undersöker om personen har någon annan sjukdom eller funktionsnedsättning.

Ifrågasättandet av ADHD och fördomarna runt diagnosen gör att många av våra medlemmar har erfarenhet av att bedömas på basis av förutfattade meningar om hur någon som har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning förväntas vara och bete sig. De allra flesta svenskar har numera hört talas om våra diagnoser. Bara för 10-15 år var de okända för den stora allmänheten. Men att man hört talas om något innebär inte att man verkligen vet något om det saken gäller.

Ett tydligt bevis på det är vanligt förekommande kommentarer i stil med ”ADHD, det har väl alla mer eller mindre”, ”bokstavsbarn - det är väl bråkiga pojkar” eller ”diagnoser bör undvikas, de är ett mode som bara ställer till problem”. Nyligen citerade Aftonbladet en Trump-kritiker som liknade honom vid ett barn med ADHD.

►LÄS MER: Debatt: Sluta förvänta er att jag ska vara tacksam – det är diskriminering

Fördomar innebär att man tillåter sig att ha stereotypa uppfattningar om en grupp. Oftast är det brist på information eller kunskapsluckor som fylls ut med sådana uppfattningar. Mötet med en fördomsfull omvärld är påfrestande för den som drabbas. I en sådan värld drar man alla med samma diagnos över en och samma kam. Alla med Tourette säger fula ord, alla med Asperger är nördar, alla med ADHD kastar sig ut i äventyr etc.

I själva verket är vi ju alla komplexa individer med unika personlighetsdrag, intressen, drömmar, idéer, talanger och förmågor. När var och en respekteras och bemöts utifrån detta kan vi alla få blomma ut. Då finns det en plats för var och en av oss i skolan, arbetlivet och bland släkt och vänkretsen. Ett sådant tolerant och generöst samhälle arbetar vi i Attention för. Vi uppmanar nu media, vården, privatpersoner och myndigheter att hjälpa oss i detta viktiga arbete.

Ann-Kristin Sandberg, ordförande Riksförbundet Attention