Madelinn Fernandez

Personlig tränare och instruktör.

Driver företaget Fightingspirit.

Drivs av träningsfilosofin "Träning ska vara kul".

Nu har bägaren faktiskt runnit över. Botten är nådd.

Jag pratar om ytligheten.

Nu tänker i alla fall jag, som tränare, idrottare och människa, slå näven i bordet och skrika "sluta!". Vad är det som hänt med oss människor? Varifrån kommer det här ständiga bekräftelsebehovet? Jag förstår det inte och jag ogillar det starkt.

Varje dag dyker de upp där på Instagram, Facebook och i bloggar som jag tidigare kikade in på då och då för inspiration och av nyfikenhet. Magrutor som ska visas, biceps som ska flexas och nästintill nakna kroppar som ska exponeras för x antal likes. Varför?

► LÄS MER: "Den som bara tränar tre gånger i veckan har inget att komma med"

Särskilt alla ni som precis som jag jobbar med träning och hälsa. Att skriva "god morgon sexpack" och lägga upp en bild på sin spända mage på Facebook får mig inte bara att må fysiskt illa – det gör mig också förbannad. Hur kan ni vara så dumma och oansvariga? Har ni en tanke på hur många följare ni har på era sidor? Hur många som har just er som förebild? Som tror att lyckan sitter i det där sexpacket? (Att detta så kallade sexpack är något vi alla välsignats med, men som hos de flesta av oss döljs av skinn och fett, är en helt annan historia.)

Det gör mig ledsen att människor som ska utstråla hälsa och sundhet propsar på att lägga ut den ena bilden efter den andra på olika vältrimmade kroppsdelar, alternativt mat som i bästa fall skulle räcka för en treåring.

Vet ni hur många människor som jag träffar varje vecka som mår otroligt dåligt över sina kroppar? Många. Alldeles för många. Otroligt begåvade, smarta, vackra och ambitiösa personer som dessvärre har fått för sig att lyckan sitter i en uppsättning väldefinierade magmuskler. Eller att aldrig vila. Eller att äta så lite som möjligt. Tro mig – de är allt annat än lyckliga. Många äter antidepressiva tabletter, många har eller har haft olika typer av ätstörningar. Många är i princip livrädda för att gå in på ett gym för att de känner sig så obekväma med sig själva och sina kroppar. Det är sorgligt.

Jag tror verkligen att det finns en träningsform som passar alla. Om det är att klättra i berg, ta långpromenader, cykla, yoga, dansa tango eller boxas spelar ingen roll. Det viktiga är att man gillar det man gör och att man gör det med hjärtat.

Jag tror inte heller på några mirakeldieter. Jag tror på att äta riktig, hemlagad mat gjord på goda, näringsrika råvaror. Alltid lagad med kärlek.

► LÄS MER: "Håll er borta från gymmen – ni kommer ändå inte klara nyårslöftet"

Jag tror också på gemenskap, på att vi alla behöver omtanke, kärlek och uppmärksamhet. Och jag tror att den bekräftelsen kommer till oss när vi minst anar det – från en vän, en förbipasserande på gatan, en fotbollstränare, han i kassan på Ica, eller en syster. Jag tror inte på att jaga den hysteriskt via sociala medier eller andra forum där den bara skapar mer stress, ångest och ouppnåeliga ideal.

Missförstå mig rätt. Jag ser gärna bilder på Instagram där glada, starka personligheter gör sin bästa Hulken-pose i grupp efter ett svettigt träningspass och jag testar gärna din hemgjorda müsli eller äppelpaj du lagt ut på bloggen. Gränsen är hårfin. Men för mig syns det ganska tydligt vad som är gjort med glimten i ögat, vad som är gjort av genuin stolthet och styrka, vad som är gjort med kärlek. Och för mig är det vad allt det här handlar om. Kärlek, eller bristen på kärlek.

Kan vi ändra på den rådande trenden och låta kärlek dominera?

Madelinn Fernandez