”Sparka svartskallen!”. ”Du är smuts”. ”Stäng igen kakhålet innan vi gör det”.

Så lyder en liten del av den större mängd mail jag får. Bara för att jag gör mitt jobb. Ställer frågor och motfrågor i Ring P1 och P1 Debatt. Skriver artiklar och krönikor. Undersöker sanningar och myter. Ifrågasätter föreställningar som framställs som fakta.

Här har vi ett av mailen jag nyligen fått:

________________________________________

Från: pascalidouhataren@gmail.com <pascalidouhataren@gmail.com>

Skickat: den 20 februari 2015 19:46

Till: Ring P1 Sveriges Radio P1

Ämne: Mail från webbsidan - Ring P1 - 099-510 10

Dra åt helvete Pascalidou. Det passade inte dig att en svensk taxichaufför avslöjade att det är blattar som kör svarttaxi i vårt land. Åk du hem till Grekland med dig och stanna där. Sverige är inte ditt land och kommer aldrig att bli. Du hatar svenskar och svenska folket hatar dig. Tänk vad skönt det skulle vara om någon sköt dig och Mona Sahlin.

________________________________________

I går rann bägaren över. Samtidigt som smärtsamma och skoningslösa mail strömmade in under direktsändning höjde några inringare tonläget så till den grad att mitt tålamod brast. Efter sändningen.

I augusti är det 20 år sedan jag började arbeta som programledare för Mosaik i Sveriges Television. Sedan dess har hat, hot, hån och trakasserier varit en del av min vardag. Ibland som ett led i organiserade kampanjer med avsikt att få mig sparkad eller få mig att ge upp.

Jag har tvingats förhålla mig till detta dagligen. Jag har knockats, duckat, rest mig, svarat med vänlighet och respekt, försökt undvika att bli bitter, hatisk, pessimistisk eller deprimerad genom en rad olika hemmasnickrade överlevnadsstrategier och pepptekniker. Oftast har jag torkat tårarna och hämtat mod och kraft hos de goda människor jag möter runtom i landet.

Ibland har jag flytt. För att kunna andas. För att inte förlora fotfästet och hoppet om att det faktiskt lönar sig att kämpa vidare. Jag har intalat mig att det hela inte är något personligt, riktat mot mig, utan en allmän aggression, en missriktad projicering.

Jag har försökt uppmuntra och stödja andra som ständigt står i skottgluggen för liknande attacker. Namnkunniga och namnlösa måltavlor som med livet som insats kämpar för allas mänskliga rättigheter. Att hjälpa andra som har det svårt är ett sätt att slippa se sig själv som svag och utsatt och att inte falla offer för navelskådning och självömkan. Så jag har gjort mitt bästa. Men jag orkar inte längre.

Efter sändningen tog jag ett yogapass för att börja andas igen. Jag grät när yogaläraren som inte visste något om vad jag bar med mig inledde passet med att berätta att hon trots att hon är född i det här landet ändå kallas blatte. Jag grät i en hjärtöppnande brygga. Jag grät när jag efter passet träffade en högutbildad ung kvinna från San Francisco som flyttade till Sverige för att hon blev kär i en svensk. Nu har de en bebis och hon känner sig så ensam här. Jag grät när jag såg min kompis Nisha på gatan och jag ropade hennes namn när två 13-åriga killar på Södermalm hyssjade mig: ”Skrik inte. Man får inte skrika i det här landet om man har svart hår för då är man terrorist”, sa de.

Båda svarthåriga svenskar som talade perfekt svenska. Vad har hänt när två svenska tonåringar drar den slutsatsen? När de upplever att de uppfattas som presumtiva terrorister bara för att de har mörkare hår?

Det är inte synd om mig. Det är synd om dem och alla andra som så tidigt döms ut så hårt. Det är synd om alla dem som tvingas svälja, som förgiftas av hatet, utan omgivningens stöd och uppmuntran. För deras skull – stå upp. Stå upp för dem och med dem. Stå upp för framtiden.

Jag orkar inte längre.

Alexandra Pascalidou

Journalist och föreläsare

Texten är tidigare publicerad på   Alexandra Pascalidous blogg.