Jag minns sexualundervisningen i skolan, då vi satt gruppvis tjejer och killar för att prata om sådant som förväntades angå just oss. Jag kände mig aldrig hemma i det där; nog för att jag såg mig själv som tjej, men det betydde inte att jag var bekväm med tjejerna i min klass. Dessutom utgick man ifrån att alla vi som satt där i framtiden skulle ha sex med och leva tillsammans med killar. Var man lesbisk (i smyg, givetvis) fanns inget annat alternativ än att tiga.

Tiderna och läroplanerna har förändrats – men när det är dags att prata om kärlek, sexualitet och identitet känns det ibland som att tiden står stilla. Tjejer och killar delas upp för att på lappar ställa ”pinsamma frågor” om och till ”det motsatta” könet, tjejer tvingas testa att trä kondomer på dildos och när det pratas om genetik och befruktning förmedlas i de flesta fall föreställningen om att det bara finns två kön och att barn blir till genom samlag.

Nu har jag och mina kollegor dragit i gång ett större arbetsområde om kärlek, sexualitet och identitet –  med målet att alla ska känna sig inkluderade och att starka samhällsnormer ska ifrågasättas. Normkritik är ett förhållningssätt att som lärare ta med sig i allt man gör – men när det kommer till dessa ämnen behövs det verkligen: I stället för att landa i fällan att först prata om hur det ”är” och sedan lägga till "men ibland blir det såhär, och det är ju också helt okej”, utgår man från början ifrån att kärlek, sex och relationer faktiskt kan se väldigt olika ut.

Hos oss fick alla åttor först lyssna när jag föreläste om normer kopplade till kärlek, sexualitet och identitet. Vi ville tidigt väcka tankar hos eleverna om att det finns flera sätt att vara och leva på, och att det som oftast finns representerat inte måste vara det ”rätta”.

På den inledande frågan om de skulle vilja gifta sig och skaffa barn när de blir stora svarade en övervägande majoritet ”ja”. Föga förvånande, och inte behöver det vara fel att ha den viljan. Men det är ändå intressant att fundera över: Varför tänker vi redan som barn att vi kommer gifta oss och skaffa barn när vi blir vuxna? Varifrån har vi fått det? Och vad ingår i bilden "gifta sig och skaffa barn"? Med vem tänker vi att vi ska gifta oss? Ska vi leva med den personen hela livet? Vem ska föda alla ungar, och hur ska de bli till?

Utifrån elevernas svar pratade jag sedan om olika normer:

Att det finns en kärleksnorm som går ut på att vi förväntas bli kära någon gång i livet, kanske redan som väldigt små.

Att det finns en tvåsamhetsnorm som handlar om att vi bara "får" ha en kärleksrelation åt gången och att vi bör leva med den här enda personen. Att ha flera aktiva kärleksrelationer samtidigt, det anses inte riktigt okej - och att välja bort kärlekspartners och leva som singel (fast kanske med andra viktiga människor omkring sig) anses sorgligt.

Att finns en heteronorm som säger att tjejer och killar ska bli kära i varandra, och en cisnorm som talar om för oss att det är könsorganens utseende som bestämmer vem som är tjej respektive kille (samt att andra könsidentiteter inte ens erkänns).

Att det finns normer rörande sex, som både går ut på att vi förväntas vilja ha sex och dessutom att ”riktigt” sex kräver penetration.

Jag tryckte särskilt på att allt detta är normer, inga regler för hur någon bör leva sitt liv, men belyste också hur svårt det kan vara att bryta mot normerna, då de sitter djupt rotade i oss. Vi ser dagligen vad som förmedlas i litteratur, via media, i läroböcker, på blanketter, i vardagligt tal och till och med via lagstiftning, och då är det inte alltid lätt att välja en annan väg. I synnerhet inte eftersom normerna gör att vissa beteenden och sätt att leva på anses rätt, medan andra anses fel och personer som bryter mot normerna riskerar utsättas inte bara för oönskad uppmärksamhet, utan även för kränkningar, hot, våld och diskriminering.

Nu fortsätter arbetet i både biologi, SO och svenska. Även om samhället inte förändras på en dag, så är förhoppningen att vi får våra tonåringar att reflektera över hur normerna påverkar deras syn på sig själva och andra, och att de börjar fundera över vad varje individ och vi tillsammans behöver göra för att alla människor ska få samma chans att forma och leva sina liv.

Detta ingår faktiskt i skolans uppdrag.

Sanna Mac Donald,
Språklärare, regnbågsförälder och bloggare