Först dör Mohammeds pappa och sedan hans mamma. Hans morbror flyttar in, slår honom, slänger ut honom på gatan vissa nätter och ger honom ingen mat.

Till slut flyttar Mohammed självmant. Han är tio år. Han flyttar till hamnen och börjar röka hasch. För att glömma sin mamma som blev sjuk och dog. För att glömma sin pappa som han aldrig har träffat. För att glömma allt stryk han fick av lärarna i skolan i slummen. Ganska ofta får han även stryk av polisen. Det finns ingenting kvar för honom i Algeriet; han bestämmer sig för att ta sig till Europa.

Jag blir hans gode man. Mohammed är sexton år men har ett ansiktsuttryck som om han har levt i sextio. Jag tar med min tremånaders dotter nästa gång vi träffas. Hon sitter i Mohammeds famn, han ger henne nappflaska. Han bär barnvagnen uppför trapporna när hissen inte fungerar. Vi har möte, jag säger att han måste berätta om sin mamma för Migrationsverket. Han svarar: nej, jag vill inte prata om min mamma. Han sitter med min dotter i famnen hela vägen hem. Några veckor senare är han försvunnen.

Några veckor senare blir Mohammed gripen av polisen, misstänkt för grovt rån och stöld. Han blir placerad på ett låst behandlingshem. Vi fortsätter med asylprocessen. På Migrationsverket berättar han med sammanbiten min om sin mamma, om sin pappa, om sin morbror, om hur han tog sig till Europa.

Det går bättre och bättre på behandlingshemmet. Han lär sig svenska, han slutar med drogerna. Jag hälsar på med min dotter, han ger henne nappflaska som vanligt, han ler. Läkaren på boendet skriver ett intyg, att Mohammed lider av svår post-traumatisk stress och att han är i ett behov av livsnödvändig vård för att undvika livslånga men. Eftersom han är under arton år kommer det förmodligen ge honom uppehållstillstånd, en garanti för att han inte behöver gå tillbaka till ett liv som kriminellt och drogmissbrukande barn i Algeriet.

Nu går det ännu bättre för Mohammed. Han har fortfarande mardrömmar och svårt att sova, men han sköter skolan jättebra, tränar fotboll flera gånger i veckan, lagar mat och klarar sig så bra att han får flytta till en träningslägenhet.

Då kommer det ett brev från Migrationsverket. De misstror hans ålder. Det är ett halvår kvar till hans artonårsdag. En åldersröntgen kan inte visa om han är sjutton och ett halvt, eller arton. Som artonårig har ingen chans att få uppehållstillstånd på grund av den vård han behöver. Det vet Mohammed.

Direkt börjar tårarna rinna; han gråter och säger: Varför lurade de mig? Varför hjälpte de mig? Varför gav de mig ett bra liv om de nu ska avslå min asylansökan och låta mig gå tillbaka till mitt gamla liv? Varför måste jag börja knarka och stjäla och bli kriminell igen?

Han gråter och skriker och skakar, och jag kan inte trösta honom, jag kan inte säga några lugnande ord, jag kan inte säga någonting alls.

Mohammed heter egentligen någonting annat.

Lisa Carlbom