Semanur Taskin

Språkrör, Grön ungdom i Stockholmsregionen.

Initiativtagare till den stora Refugees Welcome-manifestationen i september.

Skriver här som privatperson och volontär.

Det är en kall morgon på ön Lesbos i Grekland. Jag håller på att vika filtar som ligger kvar i tälten som flyktingarna övernattat i, när den lilla flickan kommer och knackar på min rygg. Jag minns henne från båten med flyktingar som anlände i natt.

Hon gestikulerar ivrigt och busigt att jag ska komma. Hon tar tag i min hand och släpar mig mot stranden som ligger ett stenkast bort från vårt volontärläger. Hon är exalterad och det får mig att småle medan vi rör oss mot stranden.

► LÄS MER: "Flyktingar är människor – inte kriminella parasiter"

Stranden är tom på allt annat än några skor, flytvästar i högar och blöta kläder.

Det ligger skor här och var på ön och vittnar om den livsfarliga resa tusentals gjort över havet, eftersom vi inte erbjudit dem några andra lagliga vägar från krig, förtryck och misär. Men skorna vittnar även om en annan sak. Om hopp. Hoppet om att de, flyktingarna, nu nått Europa och inte behöver sina blöta skor. Men i vårt klädförråd finns inte tillräckligt med skor. Flyktingarna får varma sockor och två plastpåsar att stoppa in i de blöta skorna. 

Precis som de flyktingar som inte förstått allvaret när vi talat om för dem att de bör ta med sina tillhörigheter och att en svår resa väntar dem – har flickan ingen aning om att deras resa bara har börjat. De kommer att få promenera från läger till läger, ibland få sova under bar himmel och kanske komma till ett land som inte vågar välkomna dem. Men det spelar ingen roll denna morgon.

Väl på stranden sätter hon på sig en av flytvästarna som ligger i en hög, och visar stolt upp hur hon kan knäppa den alldeles själv. Hon gör ”tummen upp” och ler stort. Jag kramar om henne hårt.

Vi kastar stenar i havet hon korsade i natt. Hon brummar av skratt när stenen når vattenytan och studsar vidare. Jag visar att hon måste hitta platta stenar, och hon letar glatt efter platta stenar.

Hon är bland de modigaste människorna jag har mött i mitt liv. Jag kan inte tänka mig att korsa ett hav i mörker på en ranglig gummibåt, vara blöt och livrädd – och sedan kunna kasta stenar i samma hav på morgonen där på med ett leende på läpparna.

Flickan heter Ala.

► LÄS MER: "Flyktingarna behöver jobb och bostäder – vi fixar det"

Det är svårt att tro är hon samma 4-åring vars iskalla fötter jag i natt försökte värma upp i mina händer medan hon grät och gallskrek av rädsla, utmattning och kyla.

Siffrorna säger att det anländer ungefär 1 000 flyktingar dagligen till ön Lesbos med gummibåtar. Men vart jag än vänder mig ser jag inga siffror. Ala som kan knäppa en flytväst är ingen siffra. Felek som är den lugnaste 2-åring jag någonsin har mött är ingen siffra. Seyfullah som skrattar åt dig när du försöker härma hans arabiska är ingen siffra.

Hälften av de människor som är på flykt är barn. Vi har alla barn i vår närhet. Skulle vi kunna tala om för dessa barn, om de var i en liknande situation, att ”vi inte har plats”? Antagligen inte. Låt oss då inte dras med i den diskurs som råder, där vi förenklar, avhumaniserar och generaliserar människor på flykt. Tumregeln bör vara att det du inte kan säga till en genomblöt och gråtande Ala i verkligheten, det ska du inte heller skriva på internet eller lägga fram som ett politiskt förslag.

► LÄS MER: "Sverige måste sluta försöka skrämma bort flyktingar"

Jag tittar på Ala och den barnskara som nu samlats kring henne, som hjälper till att leta efter platta stenar, och kan inte förstå vad det är som skrämmer människor. Vi behöver inte vara rädda för Ala. Jag lovar det.

Varken hon eller någon annan kommer få vår välfärd att brista. Däremot är besattheten av siffror vad som kan få vår humanism att vackla. Det enda vi behöver göra är att våga tänka om, att hålla hårt i våra värderingar och inte låta populistiska destruktiva profetior påverka oss. Den där gränsen som det talas om är påhittad.

Låt oss som land säga detta (som Astrid Lindgrens Pippi Långstrump en gång sa) om flyktingsituationen vi står inför: ”Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag helt säkert!”

Semanur Taskin