I helgen läckte en inspelning från 2005 där Donald Trump pratar om vad han gjort och vill göra med kvinnor. Han säger bland annat att han vill ta kvinnor på deras könsorgan och att när man är en stjärna så får man göra det. Du får göra vad du vill. Vad kvinnan vill verkar inte spela någon roll.

”Det är sådant som sägs i omklädningsrum” säger Donald Trump till sitt försvar. Jo, det är sant. Jag har varit där. Inte med Donald, men i andra omklädningsrum. Och jag har också varit en del av det. Med mitt tysta medhåll, med mina ord och med mina handlingar. Men det är inget varken jag eller Donald kan använda som ett försvar.

►LÄS MER: DEBATT: Politiker: Ta chansen att skapa en riktig samtyckeskultur

Jag tänker på en väns dotter som vid 11 år hade varit på sitt första fotbollsläger. Hon älskade fotboll, innan lägret vill säga. Det var barn och ungdomar mellan 11-17 år. Killar och tjejer blandat. Hon berättade för mig om första samlingen där ledarna talade om vad som gällde. Innan de släppte iväg dem så avlutades det med en uppmaning; ”Tjejer, tänk på att inte gå själva”. Utan vidare förklaring drog man igång lägret och med det sexuella trakasserier utan stopp. Hela lägret fortgick på det här sättet. Hon blev slagen, tafsad på och kränkt utan att något gjordes. Hon slog tillbaka flera gånger men de var fler och starkare så det hjälpte inte. När hon sa ifrån till ledarna sa de till killarna men utan att det gjorde någon skillnad. Utan att det följdes upp. Borde inte uppmaningen vinklats lite annorlunda?

En kvinna inte ska behöva ses som någons dotter, syster eller mamma för att vi ska fatta att hon är en människa

Jag tror att vi inom idrotten omedvetet fostrar män att bli del av det här mönstret. Att vi som killar får säga och göra lite vad vi vill. Vad tjejerna vill eller känner spelar ingen större roll. I lite större utsträckning inom lagidrotten. Precis som historierna ovan pekar på. Jag tror att idrottsföreningar skulle kunna ta ett mycket större ansvar. Men det är inte bara där det behövs. Det skulle behöva ske en stor förändring i det lilla. I det som händer till vardags. Killarna i omklädningsrummen skulle behöva se andra män göra skillnad även i andra sammanhang. Inte bara tränarna – utan deras bröder, deras lärare och deras pappor. De behöver se dem stå upp för bra värderingar. För andra. Säga ifrån. Streta emot.

►LÄS MER: DEBATT: Visst ska män gullas med – men inte av kvinnor

I samband med den här typen av debatt hör vi alltid män klaga högt ”alla män är inte våldtäktsmän”. En fullständigt överflödig kommentar. Som jag tror grundar sig i skuld. Annars skulle den inte komma. För även om vi inte är våldtäktsmän så är vi en del av vägen dit. Att gå över kvinnors gränser. Som ett exempel, att tjata sig till sex. Jag har själv gjort det. Jag vet att hon är intresserad. Hon vill inte nu, men eftersom tillfället finns…

För visst är det så, ingen känner en våldtäktsman. Ingen känner heller någon rasist. Jag gör det i alla fall inte. Inte någon som själv säger att han är det.

Vi kan inte vänta tills vi har fått döttrar för att helt plötsligt se hur illa vi själva betett oss tidigare. Det gör oss till posörer och det är pinsamt. Så för att slippa vara pinsamma. Och för att en kvinna inte ska behöva ses som någons dotter, syster eller mamma för att vi ska fatta att hon är en människa. Det är inte lätt att ta första steget, du riskerar att andra ser dig som präktig och tråkig men det jobbigaste kommer ändå vara självrannsakan. Genom sig själv känner man andra.

Musse Hasselvall, programledare och f.d. kampsportare