Varje år i juni svär jag lite inombords, biter mig i läppen och drar ihop ögonbrynen. Sommaren är redan här och toppformen blev det inget av med. Några rundor i spåret, några överhoppade luncher och några sporadiska gympass blev det. Drömmen, om att en gång för alla få dra av vårens luvtröja för att stoltsera med ett sexpack ingen kunde ana, finns varje vår. Men de verkliga sommarkropparna kommer väl knappast en överraskning, oftast vet vi ju hur vi och våra vänner kommer att se ut, mer eller mindre bleka och otränade. Ändå intalar jag mig att jag den här gången ska kunna lura systemet och bli en annan. Tillsammans med de första tidningstipsen om hur vi ska trimma mammamagen för att komma i bikiniform, fikarumsdiskussionerna, samt möjligheten att i bilder följa våra medmänniskors väg mot #beach2015 börjar peppen, eller hetsen. Träningsglädje eller småångest och matnoja. Allt är en tolkningsfråga.

Vi undkommer den aldrig, sommaren. Eller snarare den idylliserade bilden av sommaren, och våra högt ställda förväntningar på vårt optimala sommarjag. Den där versionen av oss själva som ska vara lite snyggare, smalare och mer vältränad för att trivas på stranden. Samtidigt som vi förbereder oss på att träna lite hårdare och försaka lite mer så ska vi vara skönt avslappnade och spontana. I en vit genomskinlig skjorta där magrutorna kan lysa igenom, ett litet läppglans och kanske en saltvattnad frisyr som tog en halvtimme att få till, ska vi röra oss under sommarsolen. En ocean av tid och arbete för att se så skönt naturligt hälsosamma ut som möjligt. Den där tanken om att hoppa ur yllebyxorna som ett helt nytt jag, att i bästa Extreme makeover-anda paradera en imponerande fysik längs med vattenbrynet, är ju frestande men något naiv.

Varje år i juni inser jag att jag misslyckas. Jag gömmer mig i en sarong, och skaffar ett par nya springskor. För har man inte lyckats innan beachen så kan man ju komma tillbaka som arbetsplatsens wow-faktor i augusti! Så börjar det om, självbedrägeriet. För på semestern hinner jag nog mycket. Jag hinner träna mer utan att stressa, hinner laga bra mat, förkroppsliga hälsan själv när inga konkreta vardagshinder finns. Fast så blir det aldrig. Semesterdagarna är fullproppade. Mycket tid, men helt utan struktur. Det är underbart när allt faller på plats, när barnen somnat före solens nedgång och jag tar en löptur och har ett långt samtal med min man. Men oftast flänger jag mest runt med de oanvända löparskorna som ett gnagande dåligt samvete i packningen.

Vi kan med andra ord hetsa bort en hel semester för att vältränade, snygga och avslappnade gå på stranden under en eller två varma svenska sommardagar. Och den tid då vi verkligen behöver vila från prestationshets, lägger vi på att prestera bilden av hälsa. För det viktiga med semestern är väl att komma tillbaka till jobbet om inte utvilad, så i alla fall med ett utvilat utseende? Vältränad, brun, blank och med en yogisk touch. Vem bryr sig om vad du gjort på semestern, så länge du ser fräsch ut när du kommer tillbaka?

Lisa Jisei