I en debattartikel i Metro verkar debattören Sín Wellroth Lång mena att ”vi” transpersoner inte vill ha hjälp av cispersoner* i kampen för lika rättigheter. Jag vet inte vilka ”vi” Sín uttalar sig för, men jag är inte en av dem. Då är jag ändå transperson och aktiv i transfrågor sedan ganska många år.

Jag ser mycket gärna att cispersoner deltar i kampen för transpersoners rättigheter. Och jag kan såklart inte veta vad alla transpersoner tycker, men jag tror att fler känner som jag. Vi är nog många som är glada åt de cispersoner som både inom vården, partipolitiken och RFSL, RFSL Ungdom, KIM och FPES bidragit med sin tid, sin kunskap och sin position. Så länge cispersoner respekterar transpersoners problemformuleringsföreträde är ni viktiga, förtryckta minoriteter behöver alltid allierade som sitter inom normen.

►LÄS MER: Därför är det aldrig okej att felköna

Samtidigt ger jag Sín rätt i att den som aktivt väljer att inte bry sig om hbtq-personers rättigheter är en del av problemet, en del av den struktur som i sin mest extrema form leder till massmord på hbtq-personer. Det är inte enbart ett aktivt deltagande i verbal smutskastning som är en del av hatets ideologi. Även underlåtelsesynderna bidrar, om än mindre, det är viktigt att se. Men, jag saknar nyanserna.

Om den som försöker göra rätt ständigt skylls för transfobi och skammas och hatas när han av misstag felkönar, då blir det till slut väldigt svårt att få allierade. Det blir också svårt att tas på allvar när det handlar om de riktigt allvarliga och medvetna kränkningarna och våldet, om transpersoner alltför ofta ropar varg.

Det blir också respektlöst mot de som förlorade livet och skadades i Orlando att likställa felkönande med dödsskjutningar. Det var inte ett felaktigt pronomen som dödade och skadade dem. Det tycks också i delar av transrörelsen finnas ett mönster av att sörja så mycket att man likställer sitt eget lidande med offrens. Att sörja dödsoffer för transfobt våld och visa medkänsla är både självklart och enande. Men, det är respektlöst att som svensk och globalt sett privilegierad transperson likställa sitt eget lidande med andras mångfalt större lidande.

Det är skillnad på att leva i ett land som Sverige där man som transperson kan bli felkönad, trakasserad och i utsatta lägen utsatt för våld och på att leva som transperson i Uganda, ständigt våldsutsatt, helt utfrusen från arbete och utbildning, i ständig skräck för att mördas av släkt och grannar. Det kan också bli förlamande istället för stärkande.

►LÄS MER: Om du håller tyst står du bakom Orlandoskytten

Jag säger inte att svenska transpersoner har det perfekt eller att vi ska sluta jobba för att skapa helt lika rättigheter och möjligheter för transpersoner i Sverige. Eller sluta engagera oss för alla de transpersoner i andra länder som ofta har en fruktansvärd situation. Men, att ständigt och enbart ropa om hur förtryckta transpersoner är utan att komma med förslag på reformer för att bli av med förtrycket, det är inte konstruktivt. Man förändrar ingenting genom att bara peka på ett problem, man måste föreslå åtgärder också!

Jag skulle önska att fler transpersoner berättade om förtrycket på ett mer nyanserat sätt, med mer respekt för de som lever med en allvarligare hotbild än svenska transpersoner. Och med förståelse för att felkönande och okunskap från välmenande cispersoner verkligen inte är lika allvarligt som dödligt våld.

Jag drömmer om en konstruktiv transkamp. En kamp som inte bara ropar om hur förtryckta vi är utan föreslår åtgärder om hur vi, tillsammans med allierade cispersoner, skapar ett transinklusivt samhälle.

*cisperson: Normen, den som inte är transperson. 

Lukas Romson 

Transman, jämlikhetskonsult och transaktivist