Vi vet inte vart vi ska men vi ska komma dit, så lyder titeln på Snooks första album som släpptes 2004. Ett album som kom att skaka om svensk hiphop i grunden. Snook hade en stil som sträckte sig långt utanför den svenska hiphopens strama ramar och förhållningssätt. Även fast jag inte var helt anti så ska jag erkänna att jag var en av dom som tyckte att smaken var lite för söt, melodierna lite för trallvänliga. Jag hade vänner som tyckte att det var fejk-shit, att det inte var orten, det sistnämnda höll jag med om. Det var dock några av oss som tyckte att textförfattandet var modigt, att rappen ofta var briljant. 

Snook vann priser och sålde slut på sina turnéer, samtidigt som deras första skiva blev sågad av kritiker, en märklig dissonans uppstod. Något som bara kan jämföras med de omåttligt folkkära Hoffmaestro & Chraa Vs. varje kritiker i Sverige som konsekvent väljer att såga deras musik. Snook hade på kort tid blivit en vattendelare som lyckades utkristallisera svensk hiphops ängslighet i frågor om hur hiphop ska och inte ska låta. Snook hade breddat genren, nått ut till varje stad i Sverige och lagt en hörnsten i fundamentet som byggde dagens scen.

Varför skriver jag om en skiva som släpptes 2004, om en grupp som sedan länge gått skilda vägar, hur är detta relevant 2016?

Jo, jag har nämligen hört från obekräftade källor att en återförening av de sedermera lyckade soloartisterna Daniel Adams-Ray och Oskar Linnros är på gång. Om det sker och vad det betyder för scenen återstår att se, men om det verkligen är i görningen så kommer en helt ny generation av lyssnare få ta del av musik som dom förmodligen kommer älska eller hata. För så har det alltid varit med Snooks musik, den är aldrig slätstruken och lämnar ingen oberörd, den vänder på stenar och är obekväm för vissa samtidigt som den är befriande för andra. 

Som ett fan av svensk hiphop hoppas jag att det sker och jag hoppas att det blir ett album där både Kihlen och Big Danne flexar sin rap, för det är många som längtat efter bars.