För några dagar sedan meddelade MC:n Novelist på Twitter att han har uppfunnit en ny musikgenre. Han kallar det för ”Ruff Sound” och det är en något snabbare version av grime, 152-160 bpm för att vara exakt. När jag tittade på videon med en 40 minuters-mix där han demonstrativt flämtar fram orden i så rapp takt att svetten rinner nerför tinningen började jag undra – vad är vi villiga att ge för en ny genre? I dansmusikens värld växer genrer tätt. House fick enligt legenden sitt namn från klubben The Warehouse i Chicago på slutet av 70-talet.

De kommande åren skulle allt från hard acid till fransk filterhouse se dagens ljus, vilket resulterade i en snårig historia av subgenrer. Dessa benämningar uppfanns ofta av musikjournalister, som vi inte längre behöver som stöttepelare eftersom vi genom tekniska lösningar har fått omedelbar tillgång till musiken och därmed kan bilda oss vår egen uppfattning. I samtidens postmodernistiska landskap där din brorson och din frisör gör ”lite beats” på sin laptop har normer om vad musik får vara luckrats upp. Därför frågar jag mig vad genrer egentligen fyller för funktion. När bruset blir större är det originalitet och frihet från konventioner som premieras, vilket gör att musik blir allt svårare att rama in. Den bästa musiken är enligt mig den genrelösa.

Skivbolaget Studio Barnhus släpper musik som låter rolig och går att dansa till, men ingen har fortfarande listat ut vilken genre det är. HNNY som var årets grammisvinnare i kategori ”dans” gör ofta musik som inte alls går att dansa till och folk kämpar med att beteckna rapartisten Yung Leans musik men det bästa de lyckas med är ”emotional”. Dessa är bara några exempel på fall där musikalisk magi skapas i utrymmet mellan kategoriska sanningar. Personer som däremot producerar musik med målet att göra ”bra tech house” kommer förmodligen misslyckas med att göra något nyskapande. Drivkraften måste ligga i känslan, inte i kategorin. Endast då kan musik utvecklas och bli intressant.