Fridas 3 höjdare

Matchen mellan Barcelona och Real Madrid i morgon är en given höjdpunkt på min helg. Men det jag tror kommer göra störst intryck är den planerade hyllning som ska utföras på Camp Nou för Johan Cruyff, en av fotbollens största. 

Jag kommer heller inte att missa årets andra Formel 1-race från Bahrain. Säsongen började mycket lovande med en actionfylld premiär i Australien. Nu tror jag Ferrari kommer börja hota Mercedes på riktigt. 

För egen del börjar jag sätta tänderna i det sommar-OS som närmar sig med stormsteg. Nu ska det rekas, intervjuas, spelas in och förberedas spännande grejer! Och redan på tisdag är det dags för Champions League igen!

Det handlar inte om någon avgörande titelrysare när Real Madrid kliver in på Barcelonas Camp Nou på lördag. Ingen ligatitel, cuptrofé eller Champions League-finalplats i potten den här gången. Ändå är det här rivalmötet alltid så kittlande. 

Att uppleva El Clásico bakom kulisserna är däremot faktiskt ingen höjdare alls. 

Låt mig ta er tillbaka till Santiago Bernabeu i november.

Förväntansfull gick jag de trehundra metrarna från mitt hotell till arenan som så många gånger förr. Med rutinerna från Champions Leagues nitiska upplägg hårt inpräntat förväntade jag mig liknande upplägg: TV-möte, träffa lagens representanter, göra mina rapporter från sidlinjen, se matchen och göra intervjuer efter slutsignal. Jag skulle snart bli varse om att det här var något helt annat. Inga möten, ingen information, total spanskt superkaos. Glenn Strömberg bara skrattade åt min förvirring när vi tillslut hade hittat vår position vid sidlinjen och kunde börja göra TV.

LÄS MER: Kommer vi få se den största lyfta bucklan?

Sen då? Snart avspark och ingen kunde berätta för mig var jag skulle vara. Någon position för svensk tv hittade jag inte i den knökfulla intervjuzonen och det fanns inte en centimeter över uppe vid kommentatorernas plats på läktaren. 

Jag hittade Real Madrids presschef och frågade honom hur det skulle fungera med intervjuer efter matchen. Inte alls, så löd svaret ungefär. ”Välkommen till El Clásico-kaoset”, sa han.

Desperat letade jag och reporterkollegorna efter någon som kunde berätta var vi skulle sitta under matchen. Till slut fick vi svaret: vi skulle inte sitta alls. Det fanns inga platser till oss. Jo, på parkeringen utanför arenan. Där hade ett tält monterats för att vi reportrar skulle se matchen. På en tv. 

LÄS MER: Frida Nordstrand: De är starka vinnarkandidater

Jag bestämde mig för att kuppa mig in igen. Jag tillbringade hela första halvlek med att bli bortsjasad från trappor, loger, spelargångar, kiosker och ambulansutrymmen. Till slut tog jag till ett vapen jag bara använder i nödlägen, mitt ”om du inte hjälper mig nu börjar jag gråta”-ansikte. Det fungerade på en vakt som lät mig krypa ihop på ett trappsteg och se Barcelona göra fyra mål på hemmalaget. 

Om Realspelarna var sugna på intervjuer efter match? Knappast. Barcelonaspelarna då? Även de gjorde sitt bästa för att undvika den cirkus som rådde i intervjuzonen. Själv har jag sällan varit så trött efter så lite utfört arbete. Samtidigt är detta kaos ganska representativt för hur galet stor den här tillställningen är. 

Andres Iniesta summerade det hela; ”De här matcherna är alltid som en final”.