Prospekteringsföretag förbereder ansökan om uranbrytning. Kritiker: Riskerna med gruvavfallet är för stora.
Trots det sjunkande uranpriset finns det företag som satsar på svensk uranbrytning.
– I bästa fall kan vi ha en uranbrytning i gång om fem sex år, men tio år är nog mer rimligt att tänka sig, säger Gustav Åkerblom, vice vd och miljöchef för prospekteringsföretaget Continental Precious Minerals.
Hans företag har bland annat tillstånd att undersöka möjligheterna för uranbrytning i Oviken vid Storsjön i Bergs kommun i Jämtland.
– Vi har mätt upp 150 gram uran per ton berg vid vår förekomst i Oviken, säger Gustav Åkerblom.
Men alla är inte positiva till svensk uranbrytning. De låga halterna är kritikernas främsta argument för att låta den ligga kvar i marken.
– Uranhalterna i de svenska förekomsterna är 100–1 000 gånger lägre än i de bästa förekomsterna i Kanada och Australien, säger Olov Holmstrand, miljökonsult och före detta adjungerad professor i hydrogeologisk miljöteknik vid Chalmers.
För att att få ut ett ton uran ur marken i Oviken måste 6 666 ton skiffer brytas. Gruvavfallet måste sedan kapslas in för att inte läcka ut i omgivningen.
– Avfallet innehåller dessutom huvuddelen av de radioaktiva ämnena, bland annat radium, som ger upphov till cancerframkallande radongas, säger Olov Holmstrand.
Brytningsbehovet för den svenska kärnkraftverken är 1 500 ton uran om året. Det betyder 10 miljoner ton lågradioaktivt avfall vid gruvan varje år.
De flesta av de kommuner där uranprospektering pågår är negativt inställda till brytning. De har också rätt att säga nej till uranbrytning. Men i de kommuner som är intresserade är det fritt fram. Det finns inga lagliga hinder för att kunna börja med uranbrytning i Sverige.
















































/templates/img/lists/bullet-white.gif)



































/templates/img/global/5-col-line.jpg)





