Binär data har två lägen: Ett och noll. Signal eller inte signal. Några mellanting finns inte.
Politik, å andra sidan, sägs handla om konsten att kompromissa. Av att hitta fram till ett mellanläge, någonstans i skalan mellan etta och nolla. Särskilt i Sverige är vi vana vid att tänka så. Även de mest principiella frågor kan besvaras med nja, inklusive frågor om krig och fred. Är vi i krig? Tillhör vi Nato? Säljer vi vapen till krigförande länder? Nej, eller jo, eller nja...

Kanske är det därför som mötet mellan data och politik börjar ta upp en allt större del av det politiska samtalet. En binär logik krockar med en kompromisslogik. Låt mig ta två exempel: FRA-frågan och förslaget om att stänga av fildelare från nätet.

Till en början trodde regeringen att upproret mot FRA:s planerade massavlyssning kunde blidkas genom pappersspärrar. Fortfarande skulle all datatrafik med utlandet kopieras till statens egna övervakningsnät, men nya kontrollorgan skulle se till att ingen med rent mjöl i påsen drabbades. Superdatorer skulle filtrera bort ovidkommande kommunikation, sades det. Brev som inte innehåller suspekta ord skulle "inte öppnas" — vilket förstås är rent trams, för till skillnad från papperskuvert kan digital information inte vara "öppen" eller "stängd".

Nyligen uppmärksammades att FRA kanske inte främst är ute efter att läsa enskilda brev utan att med hjälp av superdatorer teckna så kallade sociogram (vilket jag var inne på redan i juni, i min förra krönika här). Detta har fått debatten på rätsida. En ny motståndsvåg inom regeringspartierna har formulerat sitt krav tydligare. De nöjer sig inte längre med garantier om lite mer integritet. Frågan är binär: Antingen kopplas kablarna till FRA in, eller så kopplas de inte in.

Lika binär är frågan om att stänga av fildelare från nätet, som tills vidare verkar ligga på is. Många har påpekat att det är orimligt att bestraffa människor genom att klippa deras uppkoppling, i en tid när så stor del av livet försiggår på internet. Antipiratlobbyn har svarat att alla ska få tre varningar först. Men någon kompromiss är inte möjlig. Nätet består nämligen inte av människor, utan av datorer.

För att kunna stänga av människor från internet, måste de föras upp på en svart lista så att de inte genast går till nästa internetleverantör. Dessutom måste anonym internettillgång, exempelvis genom mobiltelefoner, förbjudas. Till råga på allt måste staten på något sätt kontrollera att den avstängda inte helt enkelt öppnar abbonemang i namn av en enskild firma, eller delar nät med grannen. Kort sagt: Internet så som vi känner det måste rivas upp med rötterna. Oavsett hur många varningsbrev som skickas ut innan avstängning.

Vi får nog vänja oss vid att nätets politik ibland kräver binära svar: Ja eller nej. Ett eller noll.