Det är som om jag somnat före take-off och vaknat när planet är i luften. Jag märkte aldrig när det hände, men plötsligt befinner sig hela mitt väsen häruppe. Visst är jag fysiskt rotad långt därnere nånstans, men allt jag gör, allt jag tänker, sker just nu i molnet.

Det började med att man läste om ”molnet”. Några program man använde blev molnbaserade och synkade lite snabbare.

Så småningom började man aktivt välja lite molntjänster – från Dropbox till Spotify – men tillvaron var ändå rotad i MIN jobbdator, MIN hemdator, MIN FRUS dator, MINA BARNS dator. Man orienterade sig alltjämt efter hårddiskar och lokala filer.

Men nu, när jag vaknar upp och bara kan konstatera en fullbordad migration till molntillvaron, inser jag att det riktigt stora och avgörande, bränslet och motorkraften som fick planet att lyfta, inte var tjänsterna i sig utan hur alla prylarna vi tagit med oss hit upp blivit tyngdlösa och utbytbara, fått nya värden.

Själva känslan av att leva i molnet kommer inte från Dropbox, synkade kalendrar och fjärrinloggningar utan från den fysiska upplevelsen av fler maskiner. Hur vi, i stället för att ha våra liv i vår dator och telefon, sprider ut våra liv över alla möjliga, egna och lånade, fasta och flyktiga hårdvaror.

Och precis som vi alltid gillat att röra vid smarta prylar, och älskat våra gadgets, gör vi det i molntillvaron – fast på ett nytt, smått postmodernt sätt.

Det slog mig i tv-soffan häromkvällen. Min fru satt med min MacBook Pro och kollade tv, och jag hade en filmfil i den som jag ville se samtidigt. Utan att reflektera närmare över det tog jag bara min iPad och körde filen där, via AirVideo Server.

Men grejen var också att min fru, utan att något aktivt beslut låg bakom, hade börjat kolla via EyeTV i min dator – den låg närmare än hennes egen, och hon kände inte heller för att ta trappan upp till tv-rummet.

Hon är inte ett skvatt teknikintresserad men har anammat det nya utan att vi ens snackat om det. Till och med åttaåringen, som häromdagen jublade över sin första egna mejladress, fattar hur man sätter på musiken från Drobo FS-servern i vilket rum som helst, med vilken device som helst.

Men det mest spännande är att vi ännu bara är på väg upp i det här flygplanet. Vi har långt kvar till marschhöjd. Hur ser det teknologiska vardagslivet ut om två, fem, tio år?

+ Min första Dropbox innehöll bara jobbfiler. Nu har vi allt där, från iPhoto-bibliotek till ungarnas Wacom-teckningar.
– Så länge Spotify inte lirar lossless är musik fortfarande något jag vill ha lokalt i första hand.