Om jag säger disko, vad tänker ni då? Låt mig gissa: Frisyrer. Naken hud. Svett och rytmisk rörelse. Kort sagt, människokroppar. För dem som där-emot betraktade spektaklet på avstånd, när det först begav sig, representerade diskoteken raka motsatsen till allt mänskligt: Tekniken, med stort T. Just åren kring 1980 kulminerade rädslan för ”datan”. Datamaskinerna skulle, om ingen hejdade dem, helt tränga ut människan från allt fler områden. Följden skulle inte bara bli massarbetslöshet, utan en totalt totalitär ”mental istid", som Ebba Grön sjöng (i en låt vars enda tekniska tillbehör var en akustisk gitarr).

Senvåren 1979 larmade Handelsanställdas förbund om att införandet av streckkoder skulle göra 10 000 butiksanställda arbetslösa. Samtidigt berättade Claes Elfsberg i ”Rapport” att ”köerna utanför Musikerförbundets arbetslöshetskassa blir längre och längre”. Anledningen? ”Diskotekmusiken på grammofon håller på att konkurrera ihjäl dansorkestrarna.” På tv-nyheterna intervjuades en desperat dansbandsmusiker: ”Vi har försökt att spela 70-procentig diskomusik, men det räcker tydligen ändå inte.” Musikerförbundet krävde en ”särskild diskoteksavgift” (vilket de också fick – i dag kallas den Sami-avgift) samt att myndigheterna skulle dra in alkoholtillstånden för alla diskotek – allt för att rädda de dansband som hotades att trängas undan av Tekniken.

Hitta ”Diskoteken dödade dansbanden” på nätet, om inte annat för att besmittas av livsglädjen hos den discjockey som intervjuas. Hans namn är Sydney Onayemi och han har gått till svensk musikhistoria som DJ Big Brother. Att såväl proggare som punkare, dansband och fackombudsmän gemensamt fördömde diskoteken för att de påstods ta död på den levande musiken – det rörde honom inte i ryggen. Han hade sin egen känsla för vad som var levande: Att mixa grammofonskivor från två skivspelare och själv krydda med maraccas och visselpipor, med total känsla för stämningen på dansgolvet.

Enligt ”Rapports” speakerröst var Sydney Onayemi discjockey bara för att tjäna pengar. De antydde hur girig han var genom att nämna hur mycket billigare det var att vända skivor än att hyra in ett dansband. För dem vars erfarenheter av dans begränsade sig till dansband var det en fullt logisk slutsats. I efterhand är det dock tydligt att diskopassionen var äkta och att det var just den passionen som lyckades förvandla tekniken till något högst mänskligt, svettigt och kroppsligt. Kanske något att tänka på nu då det åter talas om att artister ska slås ut som en följd av ny teknik. I backspegeln kanske rentav just dem som av vissa kallas ”snåla” framstår som de musikaliska förnyarna?