Sverige toppar listan över de mest innovationsrika länderna inom EU. Men den årliga rankningen som ska spegla innovationskapaciteten inom EU får kritik.

– Som en innovationsmätare är den här rankningen fel och därför missledande för politiker och administratörer. Med rankningen som bas fattas beslut som rör innovation på felaktiga grunder, säger Charles Edquist, professor och chef vid innovationsforskningscentret Circle vid Lunds universitet.

Resultatet glädjer dock näringsminister Maud Olofsson.

– Jag är givetvis glad att EU-kommissionen utsett Sverige till bästa innovationsland i EU, men detta är inte något som gör att vi slår oss till ro. Den globala konkurrensen ökar och vi står inför stora samhällsutmaningar. Ska vi lyckas måste vi få ut mer av de pengar vi satsar på forskning, innovation och entreprenörskap, säger hon till Metro Teknik.

Charles Edquist menar däremot att European Innovation Scoreboard har vägt ihop ett antal indikatorer som huvudsakligen tar hänsyn till inputen av satsningar på forskning och innovationer. Den speglar alltså inte hur mycket innovationer som kommer ut ur det svenska innovationssystemet.

– Man mäter bland annat hur mycket resurser som läggs på forskning och högre utbildning. Men däremot mäts inte de nya produkter, och andra innovationer, som blir resultatet av de stora satsningarna, säger Charles Edquist.

På ett pressmöte i Bryssel i samband med att innovationsrankningen släpptes sade EU:s forskningskommissionär Márie Geoghegan-Quinn bland annat att inte bara Sverige utan även länder som Danmark, Tyskland och Finland måste fortsätta att förbättra sig och göra investeringar för att hålla en stark position gentemot resten av världen.

Men Charles Edqvist menar att fler investeringar inte är lösningen för att skapa fler innovationer. Förklaringen ligger i ”den svenska paradoxen” – ett uttryck som Charles Edquist myntade för flera år sedan.

– Paradoxen visar att investeringarna i forskning och utveckling i Sverige är väldigt höga och att problemet är just att det blir för få innovationer som resultatet av detta. Förklaringen är att effektiviteten i själva det svenska innovationssystemet är för låg och det är där förändringen måste ske om vi ska få fram fler produkter, säger han och tillägger:

– Om man mäter de resulterande innovationer i relation till satsningarna så skulle Sverige hamna långt ner på listan och absolut inte först.

Docent: "Svenska storföretag är lata"

Riskkapitalister är fega och svenska storföretag lata. Det menar Peter Stevrin, innovatör och docent i företagsekonomi på Blekinge Tekniska Högskola.

– Vi är bra på att hitta på nya saker men mindre bra på att vidareutveckla dem, säger han.

Peter Stevrin har själv tre innovationer och den senaste – en mikroskopisk kamera som ska användas inom sjukvården – har öppnat för en dialog med Japanska Pentax.

– De svenska företagen ligger inte alls på lika mycket som utländska företag när det gäller svenska innovationer. De är alldeles för lata. Därför försvinner en hel del svensk innovation utomlands i stället.

Linköpingsföretaget Addbio har liknande erfarenheter. De utvecklar en läkemedelsbeläggning för benimplantat.

I stället för att gå till ins­titutionella ägare så finns Addbio inom Acceleratorgruppen som är en privatfinansierad koncern som investerar i forskningsnära innovationer.

Riskkapitalisterna: Så tidigt investerar vi

Riskkapitalisterna är fega, tycker Peter Stevrin i artikeln ovan. Här får de själva säga hur de resonerar.

1. Vilket är det tidigaste skedet ni investerar i?

2. På hur lång tid förväntar ni er få tillbaka pengarna?

Per Håkan Börjesson, vd, Spiltan AB:

1. Vi investerar numera mest i bolag som redan har en omsättning och som gör vinst.  Det var tio år sedan som vi gick in med riskkapital i ett tidigt skede. I dag finns inte de pengarna att investera.

2. Eftersom vi investerar i mer stabila bolag räknar vi med att vi ska få tillbaka 20 procent av kapitalet per år. Det betyder att på en femårsperiod ska vi ha fått tillbaka det dubbla som vi investerade.

Lars-Olov Söderström, vd, Norrlandsfonden:

1. Vi kan gå in redan från etableringsstadiet och det har vi också gjort under de senaste fem åren. Men vi är inte ett renodlat riskkapitalbolag – vi ger lån eller konvertibler till företag som behöver stöd.

2. Fem till tio år efter att ett företag fått konvertibler från oss förväntar vi oss få tillbaka det dubbla värdet av konvertiblerna. Har ett företag fått ett lån får vi tillbaka pengarna i form av ränteinkomst. 

Pär Hedberg, vd, Sting:

1. Vår specialitet är att investera i bolag så tidigt som möjligt – alltså i en fas då företaget inte ens har en färdig produkt. Och för att vara en extern privat riskkapitalist är detta mycket ovanligt i dag.

2. Går man in så tidigt i ett företag som vi gör tar det längre tid att räkna hem investeringarna så någonstans mellan sju till tolv år räknar vi med.

Daniel Blomquist, principal, Creandum:

1. – Vi går in redan i sådd-fas, alltså när företagen inte har några intäkter alls. Senast vi gjorde det var 2008 och utav våra nio nuvarande investeringar är tre gjorda i just sådd-fasen.

2. Det är en bra fråga. Men jag skulle säga att vi har en snittid som ligger mellan fem och sju år.