För mig är internet socialt. En stor del av mitt sociala liv försiggår till näts: via IRC och Twitter, etherpads och Soulseek, e-post  och bloggkommentarer.

Just därför börjar jag bli alltmer obekväm med det ymniga ordandet om så kallade "sociala medier".

För två-tre år sedan hade vi redan tjatat sönder "bloggosfären" till den grad att många inte längre kunde använda ordet. Ungefär samtidigt skedde genombrottet för "sociala medier"-begreppet, som till en början fungerade som något av ett synonym.

Efterhand skedde en glidning i betydelsen och "sociala medier" kom allt mer att associeras inte så mycket med enskilda bloggar som med en handfull amerikanska jätteföretag. Facebook och Twitter i täten, YouTube och Flickr strax efter.

Därutöver finns en uppsjö av andra webbtjänster som utan tvivel räknas som sociala medier men aldrig anförs som paradexempel. Att människor i stor utsträckning driver egna servrar, med forum och chattmöjligheter, hamnar helt i skymundan.

När jag häromdagen besökte Stockholms stadsbibliotek såg jag överallt affischer för en kurs om sociala medier, anordnad av länets bibliotek och antagligen med den äldre delen av befolkningen som huvudsaklig målgrupp.

Att biblioteken sysslar med folkbildning för att sprida sin informationskompetens är i sig utmärkt. Ändå kunde jag inte släppa illustrationen som prydde affischerna, som även kommer upp som en av de första träffarna om man bildgooglar efter modebegreppet.

"Jump on the social media bandwagon" uppmanar illustrationen som föreställer en kärra fylld av logotyper för företag, varav Facebook och Twitter givetvis är synligast. Ett av kursens moment handlar just om att registrera sig på Facebook.

Frågan som kan ställas är om offentliga institutioner aktivt ska fösa in folk på privata företags sajter. Frågan är inte svartvit. Skillnaden är stor mellan hur Twitter (än så länge) tillämpar total öppenhet medan Facebook både censurerar vissa länkar och tvingar andra att vara inloggade för att hänga med i vad som sker. Diskussionen bör åtminstone hållas vid liv.

Ett påbud skulle jag ändå vilja utfärda: Låt oss sluta tala om "sociala medier". Våga prata om internet i stället. Om internet, i sin fulla bredd, som social möjlighet.

+ Christopher Kullenbergs bok "Det nätpolitiska manifestet", som jag tidigare nämnt i en kolumn här, har nu utkommit på bokförlaget Ink.
– "Piratrörelsen är död" – "nej, piratrörelsen lever"... Vilket meningslöst tjat!