Vissa menar att dagens ungdom föds med datormusen i ena handen och mobiltelefonen i den andra. Men det är faktiskt inte hela sanningen. Vissa existerar på internet till och med innan den egna födseln. På belgiska webbsajten Foops lägger blivande föräldrar ut ultraljudsbilder på sina blivande barn. En lätt spark i mammas mage är enda sättet att protestera på för fostret, troligen föga framgångsrikt. Vem skyddar en ofödd människas integritet?

Döden i sig är inte heller någon garanti för att vi ska komma undan Internet. Att skapa en virtuell gravplats är ett allt populärare sätt att hedra minnet av en bortgången närstående. På Tillminneav.se så samsas hundratals multimedianekrologer för avlidna personer. Dikter, fotografier, videofilmer och bloggar ser till att minnen och upplevelser inte bara tynar bort. Möjlighet att tända virtuella gravljus finns naturligtvis. Och sen så slipper man ju åka till kyrkogården.

Vi hamnar på nätet innan vi föds och efter att vi har dött. Och däremellan så blir metoderna allt mer sofistikerade för att visa upp våra liv och synas. Dandelife är ett socialt biografiskt nätverk där man kan lägga upp sin livslinje. Genom att beskriva centrala händelser i sitt liv så skapas en personlig biografi som man kan dela med resten av världen.
Sajten är en guldgruva för nyfikna som kan botanisera bland andras livsavgörande händelser som mistna oskulder, examensdagar, nyfödda barn, skilsmässor och anhörigas dödsfall. Det hela har fått benämningen ”lifecasting” – att sända sitt liv publikt via Internet.

En annan form av lifecasting är Justin-TV. 24-åriga Justin Kan har monterat en videokamera på en keps och sänder 24 timmar om dygnet på webben. Efter att ha sänt oavbrutet i över ett år fick han nyligen en dags välförtjänt semester då han tillfälligt lånade ut kepsen. Justin Kan har nu fått ett följe med 30 000 personer som registrerat sig för att också sända delar av sina liv via video. Till och med ett par svenskar har gett sig in i denna nya form av dokusåpa.
Vi nästintill döps på nätet, centrala händelser och livslinjer återfinns på nätet och våra minnes­lundar finns på nätet. Internet fortsätter att utvecklas och fascinera. Nätets attraktionskraft är stark och vi dras hela tiden in i det på olika plan vilket skapar ett beroende. Jag tror att vi bara har sett början på en tilltagande nätnarkomani. Kontrollerar vi fortfarande nätet – eller kontrollerar det oss?