Storhetsvansinne används alldeles för ofta som ett skällsord.

Utan en massa människors storhetsvansinne hade Manhattan sett ut som, säg, downtown Borås. Och från ett svenskt perspektiv kan man konstatera att det inte hade funnits något Spotify eller Ikea utan ett ganska stort mått av individuell megalomani.

Problemet med storhetsvansinne är att det sällan är rätt folk som har det. Detta dystra fenomen har till och med ett vetenskapligt namn, Dunning-Kruger-effekten. Och det kan förklara en del om varför det finns så mycket på arbetsplatser att irritera sig på. Om du någonsin haft en storsnackare till chef eller kontorsgranne som aldrig får något vettigt gjort är det troligt att du kommer att känna igen dig.

►LÄS MER: Björn Hedensjö: Därför behövs dålig stämning

Forskarduon på amerikanska Cornell University som namngav fenomenet kunde konstatera att ett visst tankefel ofta verkar förekomma hos inkompetenta personer – nämligen att de tror att de gör ett fantastiskt jobb. Eller i alla fall är mycket bättre på en uppgift än de faktiskt är.

I studier där undersökningsdeltagarna testades i bland annat grammatik och logisk förmåga tenderade personer i den sämsta fjärdedelen att ranka sig själva som tillhörande toppskiktet. Mönstret har sedan hittats i forskning om allt från läsförståelse till körskicklighet. Omvänt tenderar duktiga medarbetare att underskatta sin egen förmåga.

►LÄS MER: Björn Hedensjö: Gör revolution mot värdelösa möten

Det hela är egentligen väldigt enkelt – samma underliggande tankekapacitet som gör att någon är skicklig på sitt jobb gör också att denne lättare ser sina egna brister. Den inkompetenta kollegan slipper så att säga det problemet. Dessutom, visade det sig i studier, är inkompetenta personer ofta oförmögna att se när andra faktiskt gör bra ifrån sig.

Den plikt vi alla har på jobbet är att hjälpa till att lyfta kollegor som inte har det storhetsvansinne de borde ha.

Och att någon gång kanske pysa lite luft ur bufflar som har ett överskott av det.