Det enda rationella
I en bruksort driver pappersarbetaren Erland (Rolf Lassgård) tillsammans med hustrun och musikläraren May (Stina Ekblad) en äktenskapsskola i kyrkans regi. Råden handlar om sans och förnuft, ”kärleken är en muskel som man måste träna”, säger May. Så ironiskt då när en högst förbjuden passion plötsligt flammar upp. Självaste Erland blir nämligen blixtförälskad i jobbarkompisen Sven-Eriks (Claes Ljungmark) hustru Karin (Pernilla August). Och hon i honom.
De bägge syndarna lägger snabbt korten på bordet för sina chockade makar, som efter viss förvirring går med på Erlands rationella förslag: Att Sven-Erik och Karin flyttar in i vännernas villa, men att
Erland och Karin delar sovrum. Bara tills förälskelsen ebbat ut. ”Det här är ju en övergående fas” som Erland säger.
Lugn, jag har inte förstört spänningen, det här är själva upplägget. Ett inte oävet upplägg som skulle kunna bli en film om förnuft och känsla som roar, stör och berör. Men jag kan inte tro på dessa figurer och deras märkliga beteenden, de känns framkrystade för att passa den svärtat skruvade formen. Även filmer med skruv behöver levande människor och psykologisk botten. Nu är skådespelarkvartetten så begåvad att "Det enda rationella" ändå bitvis glimtar till, men utan trovärdighet inget riktigt engagemang.
/templates/img/global/share-byline-top-green-line.png){kind=small}
/templates/img/icons/bar-chart-1x9.gif){kind=icon}
/templates/img/lists/bullet-white.gif)
/templates/img/global/5-col-line.jpg)
