Att miljöpartiets språkrör Åsa Romson nyligen lämnade sitt uppdrag framstod inte som orimligt. Självklart ska makthavare granskas tufft och kritiskt. Men hade domen i exempelvis sociala medier varit lika hård och oförsonlig om, säg, tidigare språkröret Peter Eriksson hade gjort exakt samma tabbar som Romson? Jag tvivlar på det, och det finns forskning som ger stöd för påståendet att vi dömer kvinnliga ledare mycket hårdare än män för likvärdiga misstag. I en studie som gjordes vid Yaleuniversitetet i USA 2010 fick undersökningsdeltagarna läsa ett antal historier där chefer gjorde misstag som fick allvarliga konsekvenser.

►LÄS MER: Därför når inkompetenta män toppen

En handlade om en polischef vars riskfyllda beslut ledde till att 25 civila skadades vid ett upplopp. I en version av historien var chefen en kvinna, i en annan en man. Det visade sig att könet hos chefen var helt avgörande för vilka konsekvenser undersökningsdeltagarna, både kvinnor och män, tyckte var rimliga. När polischefen var kvinna borde hon avgå, medan det inte bedömdes som nödvändigt när chefen var en man. Skattningen av den kvinnliga chefens kompetens rasade också med 30 procent efter hennes misstag, att jämföra med en nedgång på 10 procent för mannen som alltså hade gjort identiska fel. Mönstret var liknande i andra historier, exempelvis en som handlade om en vd på ett teknikföretag. I versioner av historierna där inget misstag begicks skattades både manliga och kvinnliga chefer som skickliga på sitt jobb.

►LÄS MER: Därför behövs dålig stämning

Kvinnor får gärna vara chefer – men utrymme att göra bort sig har alltså bara männen. Nu är den här forskningen visserligen amerikansk, men mycket tyder på att slutsatserna är lika giltiga hos oss. Att Romson gick medan språkrörskollegan Fridolin blev kvar är ett exempel på det. I vardagen på arbetsplatser betyder detta att kvinnliga chefer i högre grad sätter sina karriärer på spel när de tar – ofta nödvändiga – risker. Och det är en orättvisa som ingen vinner på.