I tv-serien ”In treatment” tar psykoterapeuten Paul Weston emot patienter på löpande band. Serien är en av orsakerna till att allt fler unga söker sig till terapisoffan.
– Det är jag fullständigt övertygad om. För dem som aldrig satt sin fot i ett terapirum kan det vara en avdramatisering som får dem att våga ta steget, säger Sten Lundqvist, verksamhets­chef för BUP i Stockholm.
Det är inte bara BUP som sett en ökad efterfrågan. Ericastiftelsen, som erbjuder psykoterapi för unga vuxna kan bara ta emot drygt 10 procent av de som hör av sig och Terapicentrum för unga, som drivs av Stadsmissionen, vittnar om samma situation.
– Vi har ständig kö. Och behovet bara fortsätter att öka. Det känns som om vi skulle kunna växa hur mycket som helst, säger Sussa Johnsen, enhetschef.
Terapi är inte längre bara förunnat medelålders. Bland unga har det blivit mer självklart. Dessutom har de unga kunskap och vet vilken hjälp de kan få.
– Det är vanligare i dag att patienter ber om att få en specifik behandling, säger Sten Lundqvist.
Men det är inte bara positivt att fler söker hjälp. Per Bergman, terapeut i Svenska föreningen för kbt, menar att det finns en risk att människor har en övertro på terapi.
– Man ska inte se terapi som lösningen på alla olyckor och händelser i livet. Terapi är inte vägen till lycka, den är till för dem som har problem som verkligen hindrar dem i livet.
I många fall söker människor det som borde finnas i vanliga vänskapsrelationer.
– Livet är många gånger för stressigt idag. Vi har inte tid för reflektion och för att verkligen prata med varandra.

”Man blir inte lycklig”

På psykologprogrammet är det obligatoriskt att gå i terapi själv. Det fick psykologstudenten Emil Asbjörnsen att börja.
– Jag tror att jag kommer gå i terapi i omgångar genom hela livet, säger han.
Terapin har gett honom insikt kring vem han är och fått honom att ta sitt liv på större allvar. Men det har inte gjort honom lyckligare.
– Jag tror att det där är en vanlig missuppfattning. Att man är olycklig, går i terapi och blir lycklig. Det funkar inte riktigt så.
Emil tror att en förklaring till att många unga går i terapi i dag är att den generationen saknar ett sammanhang. Man har inte så tät kontakt med sin släkt och kan ha hamnat lång ifrån sina rötter.
– Människor vet inte vart de ska ta vägen med sin olycklighet i dag. Det skapar tomhet när man inte har kontakt med sin historia.